Sida 700
Sandro Botticelli. Af Walter Pater. Öfversättning för »Ord och bild». Med 7 bilder
114 walter pater.
sympati som, i det den ingjuter i hans verk något mer än vanligt af mänsklighetens sanna temperament, gör honom — fastän en siare — till en på samma gång så kraftfull realist.
Det är detta som gifver åt hans madonnor deras säregna uttryck och charm. Han har hos dem utarbetat en tydlig och ori-ginel typ, framstående i bestämda drag för hans eget sinne; ty han har målat den om och om igen, ibland, kan man nästan tro, helt mekaniskt, som ett tidsfördrif under den mörka period, då han tyngdes af svårmodiga tankar. Knappast en enda mera framstående samling saknar någon af dessa runda taflor, i hvilka de uppvaktande änglarna med sina nedböjda hufvuden blicka så undrande. Kanske du emellanåt har undrat, hvarför dessa madonnor med sitt tungsinta uttryck, som ej äro öfverensstämmande med någon antagen skönhetstyp, kunna utöfva en sådan tilldragande makt, hvarför de ofta stå lifligt för ditt sinne, efter det att du förgätit den Sixtinska madonnan och Fra Angelico heliga jungfrur? Till en början kan du ha menat, att det fanns någonting lågt, ja till och med simpelt hos dem, ty ansiktslinjerna ha föga ädelhet, och färgen är matt. Ty hos Botticelli är själfva madonnan, fastän hon mellan sina händer håller »alla släktens hopp», en af dessa, som hvarken äro för Jehova eller för hans fiender, och hennes val står skrifvet på hennes ansikte. Hårdt och glädjelöst kastas det hvita ljuset därpå nedifrån, som om det låge snö på marken, och barnet betraktar med undran takets sällsamma hvithet. Hennes oro skön-jes i själfva hennes sätt att smeka det underfulla barnet, hvars blick alltid är riktad långt bort ifrån henne, och som redan har detta milda, andaktsfulla uttryck, som människorna aldrig varit i stånd att odeladt älska, utan som ännu gör den till helighet födde till föremål för hans jordiska bröders misstankar. En gång leder han verkligen hennes hand för att nedskrifva i en bok de ord, i hvilka hennes hänförelse funnit uttryck, Ave och Magni-ficat och Gande Maria, och de unga änglarne, glada att för ett ögonblick få uppväcka henne ur hennes modlöshet, äro ifriga att hålla bläckhornet och att stödja boken. Men pennan nästan faller ur hennes hand, och de höga, kalla orden ha ingen mening för henne; hennes verkliga
barn äro de där andra, bland hvilka i det enkla hemmet den outhärdliga äran kom öfver henne, barn med det där uttrycket af en ängslig fråga i de oregelbundna ansiktena, som man ser hos skrämda djur, -— tattare barn sådana som de, hvilka ännu i byarna uppe på Apenninerna sträcka sina långa, magra armar efter oss för att tigga men som om söndagarna förvandlas till korgossar, med det tjocka, svarta håret snyggt kammadt och med rent, hvitt linne kring de solbrända halsarna.
Det underligaste af allt är, att han medför denna känsla till de klassiska ämnena : detta framstår tydligast i en tafla i Uffizierna, föreställande Venus uppstigande ur hafvet, i hvilken medeltidens groteska emblem och ett landskap af dess betecknande egendomlighet, till och med dess sällsamma draperier, på gotiskt sätt öfverhöljda af underliga blommor, inrama en figur, som påminner om Ingres' felfria studier af det nakna. Till en början blir man kanhända tjusad endast af det egendomliga i teckningen, hvilken framkallar för ens minnen allt hvad man läst om Florens' konst från 1500-talet; sedermera finner man kanske denna egendomlighet vara utan sammanhang med ämnet, man tycker att färgen är kall och påminner 0111 likfärg. Och dock, ju mer man kommer att uppfatta hvad kolorit egentligen är, och att all färg icke endast är en egenskap hos tingen utan äfven en andlig egenskap, hvarigenom just det andliga erhållit sitt uttryck, desto mer skall man tycka om denna egendomliga färg, och man skall finna, att man genom denna Botticellis underbara framställning får en mera direkt inblick i den grekiska anden, än genom grekernas egna arbeten till och med från deras bästa period. Om grekerna, sådana de verkligen voro, om deras olikhet med oss själfva, om formen för deras yttre lif veta vi nu mycket mera än hvad Botticelli eller hans lärdaste samtida ens hade en aning om, men för oss har en lång kunskap därom tagit bort udden af hvad vi däraf kunnat lära, och vi äro knappt medvetna om hvad vi hafva att tacka den helleniska anden för. Men i sådana taflor som denna af Botticelli blir man påmint om det första intryck denna pånyttfödda ande gjorde på sinnena, när de först med nästan ängsliga förväntningar vände sig åter till den ifrån en värld, där
Källa: Project Runeberg ·
