Ord och Bild: 1899

654

tre änglahufvuden. (detalj af en madonnabild.)

/ Uffiziernas galleri i Firenze.

ställning. Dock finner man i den seen, som återger dem »som gå med hast ned i helvetet», en uppfinningsrik kraft, •—• man ser elden gripa tag i fötternas uppåtvända sulor —, hvilken tydligt visar, att teckningen är icke endast en öfversättning af Dantes ord utan en verklig konstnärs vision. Centaurscenen gör genast intryck på oss; ty glömsk af omständigheterna vid deras uppträdande, har Botticelli med förtjusning hängifvit sig åt framställningen af centaurerna själfva: lifliga små skogsväsen med barnaansikten och nätta former, spännande små bågar.

Botticelli tillhörde en generation af naturalister, och han kunde ha blifvit en naturalist sådan som de andra. Där finnas spår nog i hans arbeten af denna vakna känsla för yttre ting, som i den tidens taflor fyllde gräsplanerna med behagfulla lefvande varelser och kullarnes sluttningar med dammar och dammarne med blommande vass. Men detta var icke nog för honom. Han är en visionär målare, och i sin hänryckning liknar han Dante. Giotto — Dantes trofaste följeslagare — Masaccio, Ghirlandajo till och med, tolka endast med mer eller mindre förfining den yttre bilden, de äro dramatiska, ej visionära konstnärer, de äro nästan passiva åskådare af handlingar framför dem. Men det geni, hvaraf Botticelli är en typ, bemäktigar sig de fakta det har framför sig och an-

vänder dem såsom ett uttryck för sina egna idéer, stämningar och visioner, i detta intresse för det ett ganska fritt spel med fakta, förkastande några och afskiljande andra för att återigen sammanföra dem. — För honom, som för Dante, utgör scenen, färgen, den yttre bilden och åtbörden en inskränkande och besvärande verklighet, men på samma gång väcker den inom honom, beroende pä en lag säregen för hans natur, en stämning, som den ej väcker hos någon annan, af hvilken det yttre är en fördubbling, ett återupprepande, och hvilken han, på det alla skola kunna gripas af densamma, ikläder en synbar form. Men han är långt ifrån att erkänna Dantes konventionela ortodoxi, hvilken hänför all mänsklig handling till skärseldens, himlens eller helvetets kategorier och därför lämnar ett starkt element af prosa på djupet af hans poesi. En af Botticellis taflor, den med porträttet af donatorn, Matteo Palmieri, nedtill, hade den hedern eller skammen att ådraga sig den kyrkliga censuren. Denna Matteo Palmieri (två dunkla figurer uppträda under detta namn i den samtida historien) var den beryktade författaren till ett poem, ännu outgifvet, »La Città divina», hvari människosläktet framställes som en inkarnation af dessa änglar, hvilka vid Lucifers uppresning icke togo parti hvarken för Jehova eller för hans fiender, en fantasi härledande sig från den äldre alexandrinska filosofien, som den florentinska spekulationen i detta århundrade omfattade med så stort intresse. Botticellis tafla kan ha varit en af dessa vanliga kompositioner, i hvilka ett religiöst drömmeri förkroppsligar sina föreställningar om olika former af en salig tillvaro — Glorias kallades de —, en sådan som den, i hvilken Giotto målade Dan tes porträtt; men hur det var, blef taflan misstänkt för att framställa Palmieris kät-terska dröm, och kapellet, där den hängde, blef stängdt. Så helt och hållet konstnärligt danade naturer som Botticelli äro vanligen likgiltiga för filosofiska teorier, till och med när filosofen är en florentinare från det femtonde århundradet och hans arbete