Sida 466
August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
mot hvarandra öfvermodet och fegheten. Det intelligenta barnet är under uppväxtåren alltid till en viss grad en melankolisk revolutionär, likasom den impulsiva barnnaturen alltid är en slags på-måfå-frågare. Den unga kraften känner sig vilsen i lifvet, förlägen och plågad af sina hemliga önskningars tygellösa drifter och de formlösa förhoppningar, som de äldre bruka benämna »dumma».
Denne Johan, som är Strindbergs hjälte i Tjänstekvinnans son, är en sådan drömmare. Strindberg har själf skizzerat honom med så trogen anslutning till sina egna lifsförhållanden, att det är tillåtet att antaga honom vara ben af hans ben, kött af hans kött. Som bekant är det denne Johan som har första stämman icke blott i nyssnämnda bok utan äfven i två andra af Strindbergs arbeten, Jäsningstiden och I röda rummet Om denne kvinnligt känslige, barnslige Don Quixote få vi bland annat veta, att han läst fem robinsonader, och vi tro det, ty vi känna alla, att ungdomslifvets vakna drömmar, när de upplösas till stoft och aska, hos ynglingen alstra en eremitlust — hvarje forskningslystet ynglingasinne har både erfarit njutningslusten och världsförsakelsebegäret. Vid denna period af lifvet öfvertygar man sig lätt med oändligt vemod, att ens eget lilla jag, midt i världsvimlet, vistas på en obebodd ö. Den barnsliga rösten ropar ut öfver vida vatten eller mot obevekliga klipphällar utan att få något mänskligt eko till återsvar. Man är underkastad ett hårdt ödes förvisningsdom, och man känner världssmärtan af att stå ensam.
I utkast återfinnes i Johans barndomshistoria Strindbergs svartmålning af samhället. Ar nämligen detta i hans tanke en lyxanstalt för konstlade behof, ett individens skugg- eller dödsrike och ett underklassens pinorum, då är det af alla dessa samhällets olägenheter Johan redan som barn och i hemmet får lida. Det är en ful definition på hemmet Strindberg har lämnat. Om den också är en karrikatyr, saknar den icke alldeles sin sanning med prutmån.
»Härliga, sedliga institution, heliga familj, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder af despoti, där själfkänslan dödas af trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja och barnens helvete.»
Barnet har i detta hem redan öfvertagit den socialt vanlottades rol att vara underklass varelse, modern är »allmän åklagare», den faderliga agan gör barnet till lögnare mot dess bättre vetande, och det tar på sig skulden för brott, som det aldrig begått: »det vet, att nej friar och ja fäller till stryk.» Johan är rädd för »brödernas näfvar, pigornas luggar, mors ris och fars rotting» eller, som öfverskriften på första kapitlet underrättar oss: han är »rädd och hungrig». Barnet är proletären, det maktlösa och beroende inhyseshjonet, som lefver på nåd. Johan bibehåller denna »rädda och hungriga» natur äfven som yngling. Den blir en feghet och själssjukdom, som återkommer i det intressanta stadium af lifvet, när man först upptäcker, att människosläktet är deladt i man och kvinna. Han beundrar nu — och hvem har icke gjort det? — den djärfve kamraten, som med den segervana säkerheten hos en eröfrare gör sin kur för den sextonåriga baldrottningen, men han är både afundsjuk gent emot honom och rädd gent emot henne. Och när Strindberg börjar läsa böcker och grubbla öfver filosofi, när han gör sin
Källa: Project Runeberg ·
