Sida 550
Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
SM
carl g. laurin.
bara för att en jude, som kommit att bli olagligt dömd och som man på starka skäl trodde vara oskyldig, skulle få åtnjuta lagens skydd, trots att det stred mot arméns, kyrkans, senatens, kamrarnes och de breda lagrens heligaste känslor. Sannerligen, som general Pellieux uttrycker sig, »allt är egendomligt i denna affär.»
Zola anklagas, men försiktigtvis ej för hela brefvet; endast de rader, som påstå, att Esterhazy hade dömts på order, lades till grund för anklagelsen. Från den 7 till den 23 februari räckte denna mon-sterprocess. Trots domstolspresidenten Delegorgues försök att hindra det, som kunde kasta ljus öfver Dreyfus-processen, kom mycket i dagen genom advokaten La-boris skickliga frågor. Hvad det hemliga dokumentet beträffar, framgick det af bland annat general Merciers eget vittnesmål, att det 1894 olagligt visats för rätten; i hvad som rörde bordereaun kom nu till allmänhetens kännedom, att den var af Esterhazy; bland annat förklarade Frankrikes störste handskriftkännare, chefen för 1'Ecole des Chartes, Paul Meyer, att han skulle underkänna den elev, som ej upptäckte identiteten mellan bordereauns och Esterhazys stil. I språkligt hänseende undersöktes bordereaun af professor Havet (de 1'Institut), som bevisade, att där förekommo språkliga fel, som just voro karakteristiska för Esterhazy. Picquart uppvisade, att innehållet, hvad det militära angick, visade på Esterhazy. Picquarts vittnesmål var farligt för generalerna. General Pellieux öfveröste honom med smädelser inför rätten: hans öppna, sanna väsen gjorde det obehagligaste intryck på det af du Paty hoptrum-made militäriska auditoriet. Före rättegången hade general Gonse uttryckt en fordran, att han skulle suppföra sig som soldat»*, d. v. s. i detta fall vittna falskt, men
* Se kassationsdomstölens enquéte, del I s. 221, undersökningsdomaren Bertulus' vittnesmål.
så skedde ej. Hvarken genom att tiga eller genom att ljuga bröt han mot edens »toute la verité, rien que la verité». Då Henry tillfrågades, hänvisade han på sina många fälttåg och svarade ej på genanta frågor. Han och hans kamrater beträddes likväl med lögn, oaktadt all sin försiktighet. Förut är nämndt om den brefväxling mellan tyska och italienska sändebuden, som Henry förfalskat 1896, som innehöll namnet Dreyfus och hvilken man ej vågade visa d. v. chefen Picquart. Redan 1897 underrättades franska regeringen upprepade gånger muntligen och skriftligen genom italienska ministern, att detta bref var en förfalskning. Detta förfalskade bref upplästes delvis af general Pellieux, som på sin heder intygade äktheten; häri instämde generalerna Boisdeffre och Gonse. Picquart förklarade, att detta bref måste vara falskt. Men man ville ej undersöka saken. Man visste genom italienska ministern, att det var falskt, 1896 års chef för spioneribyrån förklarade det för falskt. Intet hjälpte. Sedan generalstabschefen hotat (märk hotat) juryn med att staben skulle afgå, om ej Zola fälldes, föll domen på lagens strängaste straff ett års fängelse och 3 000 frcs böter.
Under åhörarnes glåpord, hvisslingar och hånskratt stod den svartmuskige, tafatte författaren lugn. »Allt tyckes vara emot mig», sade han, »de två kamrarne, den civila makten och den militära, de stora tidningarne, allmänna opinionen, som de förgiftat. Jag har blott på min sida idén, ett ideal af sanning och rättvisa, och jag är alldeles lugn, jag skall segra. Jag har ej velat, att mitt land skulle förbli i lögnen och orättvisan. Man kan drabba mig här. En dag skall F"rank-rike tacka mig att ha räddat dess heder.»
En hvissling så gäll, att den hördes öfver hela landet, hälsade dessa ord. Hela F'rankrike darrade af raseri, så mycket
Källa: Project Runeberg ·
