Ord och Bild: 1899

Han står därför som exponenten för ett af de intressantaste problem, som den nutida mänskligheten söker lösa: hvilken som kan och bör rå, diktaren, jagaren efter idealet, eller reformatorn, den praktiske förbättraren; antingen den, som håller på principen, eller den, som håller på saken. Af bägges sammanslagning, när idealisten och den praktiske reformatorn söka att förmäla sig, uppstår en diktarfysionomi, sådan som Strindbergs, utopisten, framtidsdrömmaren, reformatorn, som tar samhällsförbättrarbråket i klump, som alltid skapar jordiska himlar och helveten, som än förkunnar »det stora sköna hatet», än den förlåtelse, hvilken med vetenskapsmannens opersonliga tolerans betraktar all mänsklig dumhet. Lidandet hos Strindberg af denna dubbelnatur har han själf många gånger tolkat.

*

II.

När i Herr Bengts hustru i »Svenska öden och äfventyr» den gamle magistern berättar för sin unge junker historien om ett äktenskap med starka konflikter, som upplösas i sämja, då skulle man i hans ord möjligen kunna läsa sig till kärlekens evangelium och tro Strindberg vara dess apostel. När den unge herrn bara tror på kärleken som en öfvergående förälskelse i yttre företräden, bestrider den gamle hans åsikt, att det icke finns några dufvoäktenskap.

»Jag har sett dufvor, herre», säger han, fast han också, enligt eget medgifvande, sett mycket annat.

»Som aldrig hackades?» frågar den skeptiske ungdomen.

»Jo, hvad de hackades», svarar den gamle, »när det var trångt i boet och det var ondt om mat, men de voro lika goda vänner ändå, och se det är kärleken.»

Han berättar också, den gamle, »som sett mycket», att, fast fåglarna ha sin älskogstid om våren, så hålla de tillsammans äfven om vintern, och »när den ljufva känslan kan finnas hos osjäliga djur, hvarför skulle den icke finnas hos människor?»

Men den unge menar, att den kärlek, som varar, icke finnes hos människorna, den går bort efter bröllopet, det som kvarstår är vänskapen.

»Alldeles rätt, nådige herre», svarar den vise guvernören, »men vänskap mellan folk af olika kön, det är just kärlek det». Och angående älskogen förklarar han också, att den kan komma »som en blixt från himmelen», och då, säger han, »går han öfver all vår vilja och allt vårt förstånd, men det är olika med olika människor, om den skall fortlefva eller icke». Och därpå berättar han historien om »herr Bengts hustru» och hennes man, hur de kifvades och voro orättvisa mot hvarandra och hur hon uppsökte den usle fogaten och blef ursinnig på honom, när hon genomskådade hans råa afsikter, och hur hennes man fann henne i trappan afsvimmad.

»Allt var förlåtet och allt var glömdt. Det finner du underligt! Men har du icke förlåtit din mor, fastän hon agat dig, och har din mor dig icke kär, fastän du ljugit för henne, gjort henne sorg och förargelse. De sista skakningarna hade vändt ut och in på hennes själ, så att den gamla kärleken låg öfverst som en klar pärla, som man fiskat upp ur hafvets dybotten» — — —

Hur riktigt löses icke i denna berättelse äktenskapsfrågans s. k. gåta. Den kan tydas så, att hos hvarje individ finnas vissa outrotliga olater eller ensidigheter och egendomligheter, som möjligen äro behof. Vid det dagliga umgänget utgöra de fallgropar och snaror äfven för den mest äkta kärlek. Strindberg har alltså ännu så länge en fast tro på kärleken. Allt hvad som kan kallas kärlekens och familjelifvets ljufhet har han också ett fint utveckladt sinne för.