Sida 242
Falu koppargrufva förr och nu. Af P. O. Welander. Med 6 bilder
FALU GRUFVAS UPPTÄCKT OCH FÖRSTA BEARBETANDE.
Huru Falu grufva blef funnen, vet man icke med historisk visshet. Men vid gränsen för den af historien upplysta tiden vidtager folksägnernas trolska skimmer. Och så här lyder sagan om Falu grufvas upptäckt: Långt, långt tillbaka i tiden var det berg, hvari grufvan nu är bruten, skogklädt och hette Tiskasjöberg, och på eller strax nedanför berget hade Torsångsboarne ett litet fäboställe. En afton satt vallkullan på en stubbe på Tiskasjöberget och lockade tillhopa sin hjord med samma klara, vemodiga toner, som än i dag utmärka våra säterflickor. Så småningom samlades alla med undantag af en gammal bock, som dröjde kvar uppe på berget och af okynne eller lek sparkade och stångade i marken. Då han till slut kom ned till fäbovallen, skeno hans hufvud och bröst som af guld i aftonsolen. Detta väckte uppmärksamhet pä sätern och gaf anledning till undersökningar, då man snart fann, att bocken under mossa och ris sparkat upp en röd, ovanlig jord och därvid blottat en guldglänsande vacker malm. Vidare undersökningar gåfvo snart visshet om ett rikt malmstreck. Bocken hade omedvetet öppnat dörren på glänt till kopparkungens rika skattkammare, och idoge bergsmän voro ej sene att slå upp den på vid gafvel.
Men vid hvilken tid lefde då denne märklige bock, Sveriges störste upptäckare, eller med andra ord när blef Falu grufva upptäckt? Svaret härpå är åter att finna inom en tid, dit historiens ljus ej når.
Om Falu grufvas ålder finnas också många fantastiska berättelser. Så berättar en, att hon var funnen långt fore vår kristna tidräkning, och att det var från det gamla Tiskasjöberget som konung Salomo hämtade koppar till Jerusalems tempel. Dylika historier hafva naturligtvis sitt enda upphof i författarnes lifliga fantasi.
Den äldsta hittills kända historiska urkund, som talar om Falu grufva, är af den 16 juni år 1288. Denna urkund är ett bytesbref, utfärdadt af biskop Peter Elofsson i Västerås, hvari han gifver en sin släktinge några fastigheter i Västmanland i stället för den åttondedel i Tiskasjöberget, som han förut innehaft. Således 1288 var brytningen i full gäng vid Falu grufva. Men man har också skäl anse som sannolikt, att år 1218 fanns icke Falu grufva. Detta år vistades nämligen i Sverige den kände isländske lagmannen Snorre Sturlasson för att samla material till sin nordiska historia. På grund af bergverkens stora betydelse denna tid skulle han helt visst icke hafva uraktlåtit att omnämna, ifall dylika funnits i Sverige; men icke ett ord står att läsa därom i hans historia. Om också icke därmed en möjlighet är utesluten för att grufvan kunnat bearbetas före Sturlassons besök, fast så obetydligt, att det undgått hans uppmärksamhet, måste det dock anses som sannolikt, att den började brytas först efter 1218. Men då brytningen redan 1288 synes varit ganska betydande, torde grufvans bearbetande börjat strax efter 1218.
De historiska uppgifterna om Falu grufva under hennes tidigaste tillvaro äro, som man kan förstå, mycket sparsamma. Hvad som först är ägnadt att tilldraga sig vår uppmärksamhet är, att grufvans förste ägare och brukare synes varit biskopsstolen i Västerås och inflyttade tyskar. Anledningen härtill är ock lätt att finna, då man betänker, under hvilken tidsperiod af vårt lands historia upptäckten af grufvan skedde. Sveriges allmoge var vid denna tid halfvild och rå och dessutom i saknad af de förlag, som fordrades för drifvande af en så
Källa: Project Runeberg ·
