Sida 244
Falu koppargrufva förr och nu. Af P. O. Welander. Med 6 bilder
hos oss äro, goda afsikt unna eder att förblifva vid den rättighet, som här befinnes allmogen och hvar och en af Eder till gagn.»
Bland föreskrifterna i den kungliga skrifvelsen vilja vi nämna följande:
Först stadgas, att hvarje lös arbetare, som förmådde uppodla jord kring grufvan, fick afgiftsfritt behålla och bruka den, han och hans barn. Härigenom gafs möjlighet för idoge och sparsamme arbetare att blifva själfägande. Dessa jordbrukare benämnas längre fram ofta täktekarlar. Vidare förunnades »den nåd, som förr varit hafver», att hvarje biltog man ägde fristad vid grufvan, såvida han ville och förmådde arbeta för sitt bröd. Härifrån undantogs dock den, som var sin herres mördare, förrädare, uppenbar tjuf eller kvinnobrytare. Hvarje smältare skulle hvar socken smälta sex härdar, och skulle i hvarje småhärd vara 5 bårar koppar och i hvarje saluhärd 9 bårar. Bergshuggarne skulle börja arbetet, så fort »där är rensadt från ved och lösbrutet berg», och förbli där till middagen. »Sedan han ätit sig mätt», skulle han åter gå i grufvan och bli där till kvällen. För öfrigt skulle gruffolket göra, som gruffogden befallde. Bergsmännen eller mästermännen, som de kallades, ägde att bland sig utse och tillsätta fjorton rådmän, af hvilka två skulle utses till bergmästare. Dessa fjorton skulle sammankomma hvarje söndag för att rådslå, och hvarje måndag skulle de hålla hufvudting. De ägde att döma i tvistemål bergsmännen emellan samt i det, som rörde bergshandteringen. I öfrigt var konungens fogde domare på berget. Denna förordning var första upphofvet till den sedermera bekanta grufverätten. Allmogen var förbjuden att bära vapen förutom en matknif, men mästermännen ägde rätt att bära svärd, järnhatt och vapenhandskar i likhet med adeln. Afraden till kronan skulle erläggas två gånger om året, nämligen midsommardagen och mickelsmässan. De, som då icke erlade sin afrad, skulle till konungens fogde »gälda tu för ett».
Skrifvelsen slutar med dessa ord: »Detta och allt det ofvannämnda skall bestå evärdeliga; Item skall Vår fogde hafva full makt att döma öfver den, som häremot bryter, både till hufvud och hand, som brottet är till. Detta bref är gjordt och gifvet i Vår gård vid Huseby kyrka året efter Vår Herres börd trettonhundrafyratiosju den första lördagen i fastan».
Af ofvanstående kungliga bref framgår således, att långt före denna tid hade för bergsmännen utfärdats privilegier, hvilka nu råkat i »vangömmo». Vidare se vi, att årlig afrad erlades till kronan. Då afrad i fråga om fast egendom var liktydigt med arrende, uppstår den frågan, om Falu grufva var kronans egendom eller om den tillhörde dess brukare och innehafvare. Det har bland forskare och lärde tvistats både mycket och länge om den saken. Vi inskränka oss blott till att påpeka, hvad som för öfrigt torde vara det enda fullt vissa i frågan, att staten tagit en dryg andel af Falu grufvas afkastning, så långt man känner tillbaka, samt att kronan genom sitt ombud, fogden, alltid haft mycket att säga på Kopparberget.
Men om sålunda staten tämligen hårdt beskattade grufdriften, så voro ock bergsmännen både gynnade och högt aktade. Att de i likhet med adeln hade tillåtelse att äfven i fredstid bära vapen samt att de ägde rätt att hafva egen domstol, bevisar deras stora anseende. Denna mästermannens egendomliga rätt att bland sig själfva utse domstolsledamöter förefaller mindre underlig, då vi erinra oss, att de till ej ringa del voro naturaliserade lybeckare. Lybeckarne hade vetat
Källa: Project Runeberg ·
