Ord och Bild: 1899

nådig herrns älgjakt.

359

nypolerade jaktknif. Det förefaller nådig herrn som skulle t. o. m. generalkonsuln finna sig med någorlunda jämnmod i jaktens besvärligheter.

Men långsamt är det. Den ena kvartstimmen efter den andra har krälat fram. Solen börjar bränna på ryggen, doften från porsen vid sjökanten försöker verka sömngifvande, och det märks, att sådana herrar inte ostraffadt kunna klifva ur sängen klockan half fyra om morgnarne. All naturen drömmer och snart nog också generalkonsuln — och nådig herrn med. Frid och stilla ro hvilar öfver naturen.

Voff, voff! På en enda gång är generalkonsuln alldeles spritt vaken igen. Långt borta på andra sidan åsen har Ralle fått fatt i älgarne. Så lugnt och säkert det låter, skallet. Det hörs, att Ralle är gammal och van. Grofva och enstaka höras skallen närmare och närmare. Så välla de fram ännu gröfre och lugnare en lång stund från samma ställe. Nu har han stånd på dem, Ralle, förstår generalkonsuln. Innanför jaktvästen klappar det eldiga jägarhjärtat i hopp och bäfvan. Så blir det på en gång tyst, och nästa skall kommer en god bit därifrån österut. Älgarne ha vikit. Anamma! De komma bestämdt ej fram åt tjärnen. Det utställda folket sköter sig dock ordentligt, ty plötsligt höras aflägsna rop och hojtanden österifrån, och om en stund närmar sig åter drefvet. Ralles grofva bas hörs tydligare och tydligare, och rätt fram mot mossen tycks det bära. Generalkonsuln är sannerligen inte alls omorgnad längre. När som hälst väntar han att få se älgen komma fram på motsatta sidan af mossen. Hunden låter ju som skulle han vara alldeles inpå en. Nu brakar det och plaskar. Det är en bäck som den vilda jakten går öfver. Nu, nu komma de. Där på bortre kanten af mossen komma de ut-

springande. Först en kalf, så kon och sist tjuren med Ralle på sidan om sig. Det är verkligen en imponerande syn, och den bakom skärmen kurande skytten, som annars är så förkrossande lugn, börjar känna en viss oro i kroppen. Midt ute på mossen stannar hela sällskapet. Kalfven står på tvären framför sin mammas framben, och tjuren bakom dem vrider sig då och då med en vresig rörelse efter hunden. Marken, där de stå, är full af små vattensamlingar mellan tufvorna, och då tjuren ibland gör en hastigare sväng efter Ralle, blänker det till så lustigt i solskenet af det uppsparkade vattnet. Kon, som är oroligare än tjuren, börjar emellertid röra på sig, går framåt, så tjuren efter. Och så komma älgarne med Ralle efter sig rätt mot generalkonsuln. — Märkvärdigt är det, att en så behärskad karl skall bli bragt ur fattningen, men ju närmre älgarne komma, desto oroligare blir han. Han måtte väl i all världen inte skjuta bom. De äro nu inom godt håll. Han måste skjuta — och skjuta lugnt. De ämna sig fram mellan tjärnen och hans plats, älgarne. Den där stora tjuren måste omkull. Bösskolfven har länge legat mot kinden, stadig måste siktningen vara, men bössmynningen doppar upp och ned, fram och tillbaka. Det går ej an att dröja längre med skottet. Pang, högra pipan! Och pang, den vänstra! Ögonblickligen kasta älgarne förskrämda om, och flyende göra de en sväng öfver mossen. Ingen föll, märkvärdigt nog, men den stora oxen blef nog skadskju-ten, hoppas skytten. Han fumlar och famlar och skall sätta in nya patroner, men kan ej, händerna darra som asplöf. Pang, dundrar ett skott från nådig herrns plats. Och så ett till. — Generalkonsuln ser öfver tjärnen, huru älgarne vid skogsbrynet skilja sig åt. Tjuren med hunden efter sig tar norr ut. Kon och