Ord och Bild: 1899

456

hugo wachtmeister.

oss till forskningsfärder inom relativt ociviliserade regioner, att vi slutligen åtlydde maningen.

Järnvägsresor — äfven i Södern — äro sällan intressanta. Det prosaiska fortskaffningsmedlet synes hafva takt nog att ej oskära den stämningsfulla naturen och föredrager — för öfrigt af lätt insedda skäl — ödemarker och jordbruksdistrikt. Algeriet gör härifrån intet undantag, så mycket mindre som de pittoreska partierna i detta land hufvudsakligen hålla sig längs kusten och landets inre utgöres af långsluttande, kala åsar och ödemarker utan annan vegetation än dvärgpalmen, Asphodelus och Scylla maritima, eller ock af nybyggarområden på slätterna med vin och hveteodling samt små eucalyptuslundar kring byar och stationer.

Med glädje hälsade vi därför, efter fem timmar, järnvägens ändpunkt, den stora byn Tizi-Ouzou. Utan att ägna densamma någon uppmärksamhet, skyndade vi dock till det, som ögonblickligen fängslat våra ögon — marknadsplatsen.

Ett böljande haf af solkiga burnus, mottagande tillflöden frän alla vägar, rörliga likt smutsgrå floder. Kanske ett tiotusental kabyler i trängsel med magra nötkreatur och fjäderfän inom en stad af små låga tält, härbergerande de allmännaste handelsvarorna, fikon, bomullstyg, tvålar och vax.

Enegen ensamhetskänsla bemäktigade sig oss, då vi trängde oss fram i dessa krälande massor, hvilka sägas vara så fientligt stämda emot européerna, att de endast afvakta den tidpunkt, då fransmännen skola råka i politiska svårigheter, för att göra uppror. Kabylerna äro ett helt annat folk än de s. k. araberna i Algeriets städer och västra hälft, hvilka, ursprungligen inflyttade från skilda håll, hafva ett vackert utseende, äro godmodiga och resignerade men äfven ohjälp-

ligt lata. Kabylerna hafva, efter hvad jag kunde finna, ingen rastyp, äro i allmänhet fula, osnygga, hätska mot främlingar men arbetsamma. Deras kvinnor åtnjuta större frihet än arabernas. De äro ej beslöjade och gå fritt ikring men användas till strängt arbete. På marknaden syntes emellertid, kanske af detta senare skäl, endast män.

För en ytlig iakttagare äro kabyler-nas hätska känslor emot européerna ingalunda lätta att upptäcka. Oss tog åtminstone ingen någon notis om.

Men under 1871 års krig visade de, hvad som doldes bakom den slutna masken.

Hela Kabylien råkade i uppror. Fransmännen undanträngdes till städernas närmaste områden, och mot de nybyggare, hvilka ej. i tid hunno undan, begingos de vidunderligaste grymheter.

Straffet blef ock strängt, i det att hälften af infödingarnes jord, och det all slättlandsjorden, sekvestrerades. Detta har säkerligen icke blidkat deras känslor.

Alla dessa nybyggen, som ligga kringspridda på slätten, kunna sägas hvila på en vulkan. En gnista blott, och de sopas bort af en förfärande brand, innan ordningen hinner återupprättas. De ända till barnslighet misstänksamme fransmännen följa nu med ängslan några engelska kvinnliga missionärers verksamhet i Kabylien, hvilka i sammanhang med de allmänt gängse krigsryktena gentemot England påstås drifva upprorisk propaganda. Alla dessa hörsägner trängde sig ovillkorligen på oss, då vi armbågade oss fram i den smutsiga trängseln och endast möttes af ogenomträngliga, likgiltiga, mörka ögon.

Så långt ögat kunde skåda, ingen europé. Någon stadga åt detta vilda kaos ansågo vi dock en del infödda soldater — turcos — gifva, där de som