Ord och Bild: 1899

472

sigrid platen.

»mitt kök och mina pigor, som vore de hans egna», föranledes hon till utropet: »Ack, herre Jemine! Fru Aja* blir då exercerad till gagns!» Det enda som grämer husmodern är att »dessa människobarn röka tobak dagen lång; mina rum se ut som en högvakt!» När »hela detta spektakel» — så kallar hon 1793 års krig — drar ut i det oändliga, skrifver hon dock slutligen: »Jag börjar bli hjärtligt utledsen på detta. Ordning och lugn voro sen unga år mitt rätta element, nu på gamla dagar äro de mig ett verkligt lifsbehof — sen 1790 lefver jag i nästan ständig oro. Mitt hus har blifvit erbarmligt nedsöladt, och är historien väl en gång förbi, så behöfver jag ett helt år att åter iståndsätta allt •>.

Det är här hela tiden tal om det s. k. »Goethe-Haus» vid Grosser Hirschgraben i Frankfurt, hvilket nyligen återställts i i sitt gamla prydliga skick. Främlingen är där i tillfälle att se de rum, där Goethe föddes, där han lekte som barn och där hans första dikter skapades. I detta hus framlefde fru Goethe 46 år, och dessa rum bildade ramen kring många såväl glada som sorgliga tilldragelser i hennes lif. Det var här hennes make hemsöktes af det slaganfall, som efter en läng och tålamodspröfvande sjukdom lade honom i grafven. Under denna svåra tid hade hon återigen full användning för sitt lyckliga temperament,

* »Fru Aja» är sonens skämtsamma benämning på modern. Det är förmodligen en anspelhing på den fru Aja, som förekommer i den unge Goethes favoritlektyr »De fyra Haimonsbarnen.» — Någon likhet mellan en episod i boken och ett tillfälle, då »mor Goethe», såsom beskäftig husfru hämtar upp källarens äldsta och bästa viner för att traktera honom och hans unga vänner, torde ha väckt idéen hos honom. Själf kallar hon sig företrädesvis med detta namn, hvilket så småningom adopteras af hela vänkretsen, ända till Wieland och hertiginnan af Weimar.

för att hålla både hans och sitt eget mod uppe. Men hon skulle icke haft nog af detta ensamt, hade hon icke på samma gång ägt det fasta stödet af sin innerliga gudsfruktan. Goethe kallar henne »en kvinna, som i gammaltestamentlig gudsfruktan lefvat ett duktigt lif, full af förtröstan på den oföränderlige folk- och familjeguden». Själf bestyrker hon dessa ord genom sina bref, som äro uppfyllda af bibliska citat och ordvändningar. »Jag har en fast tillförsikt till Honom, som ännu aldrig öfvergifvit mig i nöden» — försäkrar hon—, »det är denna tro som är den enda källan till mitt ständigt glädtiga sinnelag». Endast en har hon under denna pröfvande tid gifvit en inblick i sitt inre. Det är till den fromme Lavater hon skrifver om sin mans sista lefnadsår.

»Det lif han nu lefver är ett formligt vegeterande. Försynen finner för godt att föra mig till målet genom allehanda vägar, ty att jag lider förfärligt däraf, behöfver jag väl icke försäkra en så känslig själ som Er. Det är så mycket svårare, som jag icke finner någon tröst af mina barn, alla äro ju så långt fjärran från den stackars fru Aja.» Ännu en sorgens suck, hvilken dock på samma gång andas den härligaste trosfrimodig-het, har hon sändt samme värderade vän. Det är strax efter Cornelias död hon utropar: »Utan den klippfasta tron på Gud, på den Gud, som räknar hufvud-håren,- som icke tappar bort en sparf, som hvarken sofver eller slumrar, som aldrig är långt borta — Han, som känner mitt hjärtas tanke, förrän den är till, som hör mig, utan att jag behöfver rista mig blodig med knifvar eller sylar, som med ett ord —■ är kärleken, utan tron på Honom vore något sådant, som detta omöjligt att bära.»

Lifvet gaf sålunda åt henne ungefar samma härda läxor, som åt andra död-