Ord och Bild: 1899

554

sigrid elmblad.

och skönheten och för skönheten i frihet, finner man ganska fä bestämda områden. Han tar ett fång dikter och kastar ut dem, och det bekymrar honom föga, hur de sins emellan harmoniera .eller i hvad jordmån de falla. Hans diktarskap verkar ofta med våldsamheten af ett naturutbrott, och liksom inför ett sådant gripes man af det ovillkorligas majestät. Men lika obändig som hans fantasi är, lika mästerligt är hans tyglande af formen. Stedman säger om honom, att han är född ordtämjare. »Han leker med orden som en jonglör med sina kulor, och han har alla ord i sin hand.» Och dock förstår man, att han diktat af samma tvångslag, som låter vulkanen släppa lös sina glödande strömmar, skyfallet sina vattenmassor och tordönet sina blixtar. De fråga icke och behöfva icke fråga efter, om deras färd blir sköflande, och det gör icke heller Swinburne. Lik en mäktig, svart stormfågel flyger han genom dalarnas kvalm, han bräcker grenar och bryter blommor, men han rensar äfven luften för kommande dagar. Han är det sönderslitnas nödrop, som väcker känslan till helhetskraf. Då hans ryktes stjärna började stiga öfver synranden, verkade han på den gamla half-sofvande tiden med skräcken af en spöksyn och på det unga jäsande släktet med kraften af en uppenbarelse.

Sedan Byrons tid är Swinburne den ende aristokratiske skald af betydenhet England ägt och den ende som i lika hög grad förstått att komma förargelse åstad. Samma storm af ovilja, som väcktes, då »Don Juan» såg dagen, uppstod äfven, då Swinburne 1866 utgaf sitt första häfte af dikter och ballader.

Gosse skrifver härom:

»Sällan har en bok inom alla områden af pressen blifvit öfveröst med så många skällsord som denna. Trotsig, excentrisk och utfordrande, vågade diktaren att däri kränka nästan alla det konventionela poetiska skrifsättets grundbestämmelser. Det har aldrig existerat en period, så böjd att taga lifvet makligt som den dåvarande, aldrig ett mera ängsligt, sirligt sköntalande, respektabelt och förfinadt släkte. I en till det yttre moralisk men i grunden osund atmosfär sköt poesien upp som en sjuklig, matt och blek drifhusplanta. Denna epoks diktare i ett och allt var Tennyson, hvars idylliska kärleksskildringar af kaplaner och

unga damer från landet var den starkaste andliga föda nationen förmådde smälta. Robert Browning gaf, obeaktad af flertalet, luft åt sin ande i kraftiga men för oinvigda dunkla utbrott. Elisabeth Browning dog 1861, just då hon med »Casa Guidi Windows» och än mer med den uppseendeväckande episka satiren »Aurora Leigh» börjat tvinga samhället till erkännande af att en kraftigare anda inom poesien än den hittills rådande vore en tänkbarhet. Allt hade glidit tillbaka i det faddaste möjliga tillstånd. De enda diktare pressen gaf berättigande voro sådanaj hvilkas verk utan betänkande kunde sättas i händerna på de minsta flickebarn; och så plötsligt utkom Swinburnes »Dikter och ballader», utmanande hela linjen af de britiska filistrarne, dränkande idyllskrifvarnes milda stämmor i åskor af sensualism, grymhet och blasfemi. Kontrasten var alltför skarp, den nye diktarens djärfhet gick för långt. Han förklarades skyldig, främst till oskönhetens brott, och blef jagad sönder och samman som en galen hund.»

Det visade sig emellertid snart nog, 'att domen varit förhastad. Hunden lät icke hetsa sig till döds, diktarens styrka besegrade kritikernas, de giftiga pennuddarne lämnade hans hud osårad, och midt ibland skränet höjdes allt flere stämmor af beundran för det sköna och storslagna i hans diktarskap.

Swinburne har sedan denna tid varit ytterst produktiv, men aldrig har diktens flod så strömmat öfver bräddarna som i hans dikter och ballader. Så brännande och skälfvande, så vidunderligt omedelbar som just i dessa träder han ingenstädes oss till mötes. Snillets intensitet är densamma, formfulländningen ett af ingen uppnådt mästerskap, men vulkanen är i aftagande. Han är en titan, men en som tröttnat på att storma himlen.

På de trettiotre år som förgått, sedan »Dikter och ballader» utkommo, ha dessutom sinnena hunnit mogna till mottagande af många idéer, som i djärfhet kunna mäta sig med Swinburnes. Hos nutiden ligger ett sökande efter förståelse äfven af det, som förefaller absurdast. Vi ha lärt oss modet att begagna frågetecken inom kritiken och att stundom våga stå undrande i stället för drömmande inför det nya. Ett är visst, gent emot en hel del poesi, som utan något