Ord och Bild: 1899

182

anna m. roos.

en from munk, brodern Elias. Sägnerna om Magdalenas vistelse i Provence äro för öfrigt mångfaldiga; om själfva färden öfver Medelhafvet har en from karmeliter-pater, Louis, hvilken på 1600-talet författade ett vidlyftigt opus till Magdalenas ära, berättat, att den skedde så, att Magdalena drogs i en snäcka af tritoner och nereider! De tre syskonen betraktas som skyddshelgon för rosornas och sångens land. En af Puvis de Chavannes' Genoveva-fresker i Panthéon visar oss bland en skara sydfranska helgon såsom S. Trophimus, Paulus' lärjunge, hvilken blef biskop af Arles, och S. Saturninus, hellenen, som kom till Toulouse och blef släpad till döds af en rasande tjur, också S. Martha af Provence, S. Lazarus af Provence och S. Magdalena af Marseille. På den öde »la Camargue» ligger icke långt från Marseille en liten by benämnd Trois-Maries, och där, förtäljer sägnen, ha Maria, Jesu moder, Maria, Cleophas' hustru, och Maria Magdalena en natt hvilat under sin flykt efter Mästarens bortgång. Bland skatterna i det vackra Musée Cluny finnes en tafla, hvilken af katalogen uppgifves vara målad af kung René, och som föreställer Magdalena predikande från en tribun, upprest på en af Marseilles gator, för en lyssnande, i 1400-tals-dräkter klädd folkskara, bland hvilken också befinner sig »den gode kung René» själf.

När, såsom i den kataloniska visan, det ordas om den prakt Magdalena utvecklar i klädsel och uppträdande, när, såsom på Franceschinis Magdalena-bild i Dresden, den af ångern öfverväldigade ses trampa under sina fötter allehanda pärlor och kosteliga smycken samt den till fåfänglighet lockande spegeln, medan en liten svart, ullhårig tjänare med häpen min söker plocka upp och rädda hvad han kan, då erinras man om en annan legendens kvinnogestalt, hvilken fått släppa till

icke obetydligt af materialet till den Magdalena-bild, som dikten och den fromma traditionen format, nämligen Maria af Egypten. Detta egendomliga helgon, som efter hvad hon själf för munken Zozimas berättade, allt från sitt trettonde och till sitt trettionde år tjänat vällusten, icke af nöd eller lockad därtill utan dragen af en oemotståndlig lust till ett sådant lif, sedan i fyrtioåtta år i öknen gjorde bot för sitt syndalif och till sist blef af änglar förd till himmelen, har i hög grad sysselsatt medeltida diktares och konstnärers fantasi. I en gammal spansk dikt, Maria Aegyptiaca, författad af en kasti-liansk munk, skildras synnerligen drastiskt såväl hjältinnans yppigt tygellösa lif i Alexandria, nöjenas hufvudstad, som ökenvistelsens ångest och fasor, under hvilka kroppen utmärglas och fortåres. Där beskrifves hennes dräkt under den glada tiden sålunda: »Icke på veckans sämsta dag skulle hon velat gå klädd i ylle; alltid bar hon silkeskläder och hermelinsmantel; aldrig hade hon andra skor än af utskuret rödt saffian, besydt med guld och silfver.» Och om hennes skönhet heter det: »Nej, aldrig var en drottning eller grefvinna skön som hon! Hon hade runda öron, hvita som tackans mjölk, svarta ögon och ögonbryn, en panna som var hvit ända upp till hårets blonda bucklor, kinden färgad som en purpurros, liten mun och framför allt ett förtrollande uttryck. Hennes hals och barm voro lika nyponbuskens blommor; hon var hvarken mager eller fet, hvarken lång eller kort — hennes växt var fullkomlig !»

Genom sammanflytning med historien om den egyptiska Maria har Magdalena-legenden fått sin öken vistelse, om hvilken evangeliet alls icke talar, hvarvid dock den diktande fantasien, som icke tilltalats af den frånstötande bild Zozimas gifver af den åldriga, utmärglade kvin-