Sida 214
Den rätte. En liten komedi af Georg Nordensvan
202
geo kg nordensvan.
Nicke.
Tag dig nu en cigarrett och gör dig hemmastadd. Skål, gamla gosse, skål för din ingång! Det skall, min själ, inte bli sista gången, du kommer hit. Och du skall hälsa på oss i sommar, vi flytta ut till Dalarö i början af juni.
PÅL.
Tack skall du ha.
Nicke
(sitter bekvämt och röker).
; : ' g| '.
Jag skall säga dig, att det här är ett lyckligt äktenskap. Jaha! Jag är nöjd, hon är nöjd, vi äro nöjda, hva?
PÅL.
Ja, att du är nöjd, det syns verkligen på dig. När barnet får sin vilja fram, gråter det inte.
Nicke.
Ah, det finns de som då lipa efter mer. Men jag hör inte till det slaget. — Det är för resten lustigt att tänka sig. En sådan liten flickunge som hon var! Men hon hade pigga känslor redan på den tiden. Ja, du kände ju henne. (Godmodigt, med något af själ/ironi.) Hon blef, min själ, blixt kär i mig, tvärt hon fick se mig. Hon hade nog aldrig sett en så vacker karl! Och en så begåfvad karl! Och en så rapp och beslutsam och modig karl! Det är hufvudsaken, man skall vara hastig i vändningarna — inga betänkligheter, man skall ta dem med storm, de små oskulderna. För resten känna de på sig, småflickorna, när den rätte kommer. — Och så de kan förställa sig och spela komedi! Jag hade ju träffat henne förut och hade dansat med henne etcetera, men inte hade jag haft en aning om att jag var hennes utvalde.
PÅL.
Du var alldeles för blygsam.
Nicke.
Jag måtte ha varit det. Jag trodde att hennes tankar va' på andra vägar. En gång inbillade jag mig att hon och du . . . (En blick på Pål, därefter med tvär öfvergång.) Men du har aldrig uppskattat henne efter förtjänst, du är blind du! Du tror inte på äktenskapet.
PÅL.
Jo bevars, det är alltid roligt att se sina flammor gifta — med andra. Själf är jag en förstockad ungkarl och hedning.
Nicke.
Det är för att du inte känner Ellen. Du tror, att jag resignerat. Du tror kanske det var mitt
allvar, när jag sa' att jag inte tordes komma hem ensam i dag?
PÅL
(ironiskt).
Nej, det skämtet förstod jag naturligtvis. Nicke.
Var så säker, gosse! Det var en krigslist för att få dig hit. Och nu skall du se, att vi släpper dig inte. Ellen är energisk, och nu skall du uppfostras. Skulle det inte smaka att ha en sådan liten fågel i bur?
PÅL.
De flyga så lätt ut ur buren.
Nicke.
Herre gud, låt dem flyga!
PÅL.
Och det är inte alla som komma igen. Nicke.
Ah, om man sköter dem! I alla fall, så tänk på saken.
PÅL.
Hvilken sak?
Nicke.
Du kommer hem till midda'n, du går inte på Sällskapet utan hem till dig. Så kommer Ellen och tar emot dig och ger dig en kyss — jag menar din hustru, hvad hon nu kommer att heta —
PÅL.
Och säger: »Det är snällt, att du inte glömt att jag fanns till.»
Nicke.
Ja . . . eller något annat. Och du har det varmt och ombonadt (visar ut öfver rummet), och ditt porträtt står på hennes bord. Du hör, att middagsbordet dukas — ja, det skall förstås stå färdigdukadt, när du kommer. Och se här, här är ditt rum, det vill säga mitt. (Slår upp dörren till sitt rum och visar dit in). Det är egentligen afsedt till barnkammare, men jag residerar där tills vidare. Luftigt och rymligt, plats för ett halft dussin småttingar. Pip, gamla gosse! (Piper honom i sidan.) Gack du och gör sammaledes! Skaffa dig en fru!
PÅL.
Hvilkens fru skall jag ta?
Ellen
(som inkommit från salen).
Den kvickheten är inte från i går.
Källa: Project Runeberg ·
