Sida 215
Den rätte. En liten komedi af Georg Nordensvan
den rätte.
203
PÅL.
Men så tar jag häller ingenting för den. NlCKE.
Man skall ta hvad man kan få, eljes blir man utan.
Ellen.
Säger du det?
NlCKE.
Ja, min själ 1
PÅL.
Jag instämmer.
Ellen (till Nicke).
Du har väl telefonerat återbud till morbror? Nicke.
Nej för katten, det har jag glömt. De bli rasande, vi bli inte bjudna härnäst. Där är en notarie, som brukar prata dumheter med Ellen. Jag tycker inte om folk, som kurtiserar min hustru. (Till Ellen). Hvad skall jag säga för skäl ?
Ellen.
Tala sanning!
Nicke.
Det aktar jag mig för, de skulle inte tro ett ord. Nej, du är sjuk. (Går ut i tamburen. Pål och Ellen bli ensamma.)
PÅL.
Ni kan tro, att Nicke har lofsjungit er för mig, fru Ellen.
Ellen.
Hvarför säger du inte du som förr? PÅL.
Därför att det inte är som förr.
Ellf.n.
Jag inser inte, hvarför det inte kunde vara som förr.
PÅL
(i lätt skämtsam ton). Därför att fru Ellen nu är en gift fru med en mängd plikter mot sin man.
Ellen.
Det måtte väl inte hindra. Om du visste. . . PÅL.
Hvad då?
Ellen.
Nu ringer han af.
Nicke (från tamburen). All right! Jag väntade inte på svar. För resten
var det kammarjungfrun jag talade vid. (Till Ellen) ■ Det är influensa du har.
Ellen.
Tack för presenten! Du telefonerade väl efter litet dessert på samma gång, för det har jag inte hemma? — Inte? Gör det då ögonblickligen, eljes bli herrarna utan.
Nicke (till Pål).
Hvad tycker du om? Frukt? Franska päron?
PÅL.
Ja, tack!
Nicke.
Bien! (Ut i tamburenj.
PÅL
(ögonblickligen till Ellen).
Om du visste, sa' du?
Ellen.
Nu går det ju bra att säga du.
PÅL
(gladt).
Det tycks göra det. Jag behöfver bara sitta på tu man hand med dig i en minut, så kommer jag genast in i den gamla tonen. Minns du, hur vi måste hviska för att inte din mamma skulle vakna ur middagsluren?
Ellen.
Och när du slog omkull en stol och väckte henne!
PÅL.
Jag tycker det är hundra år sen dess.
Ellen.
Monsieur bär de hundra åren med heder.
PÅL.
Madame bär dem inte, madame har skakat dem af sig. Men låt mig nu höra hvad jag inte vet
(Böjer sig fram emot henne).
Ellen.
Det är mycket, det. Bland annat, hur enfaldig du var — för hundra år sen.
PÅL.
Var jag enfaldig?
Ellen.
Skapelsens herrar ä' alltid enfaldiga.
pål.
Mer och mindre —
Källa: Project Runeberg ·
