Sida 246
Falu koppargrufva förr och nu. Af P. O. Welander. Med 6 bilder
År 1361 upptog konungen ett lån af prelaterna på 4400 mark för att kunna vara beredd till det väntade kriget med Danmark, och till säkerhet för detta lån måste han pantsätta en del af den årliga afraden från grufvan. Den följande regenten, konung Albrekt, pantsatte ej mindre än 100 skeppund årligen af afraden för betalande af ett lån till två holsteinske grefvar. Denna pantsättning jämte stadfästande af 1347 års privilegier är för öfrigt allt hvad som är att anteckna under Albrekts regering. Landets stormän synas vid denna tid börja växa konungen öfver hufvudet. Ofantliga rikedomar voro samlade på få händer, hvartill digerdöden torde hafva bidragit. Den rikaste och mäktigaste bland de store var Bo Jonsson Grip, förmodligen den rikaste man, som någonsin funnits i Sverige. Till hans stora förpantningar hörde äfven »halfva Dalarna, halfva kopparberget och halfva järnberget, som i Dalarna ligger». Konung Albrekt sökte till sist att indraga en del af stormännens förpantningar, ett försök som lyktade så, att Albrekt afsattes och drottning Margareta i stället inkallades till Sverige. Vid denna tid synes emellertid bergsbruket hafva varit i starkt stigande, ty på fem år, räknadt från och med 1392, tillkommo 17½ nya par vid grufvan.
Slugt begagnande sig af förödande inbördes strider mellan landets stormän, lyckades drottning Margareta göra den reduktion af kronogods och förpantningar, hvilken konung Albrekt förgäfves sökte genomföra. Hvad därvid Kopparberget beträffar, så visste drottningen att skaffa sig rådets beslut på, att hon skulle få innehafva det under sin lifstid som morgongåfva. Samtidigt kommo äfven bergsmännen i en mera beroende ställning, och bergsfogdens makt utvidgades. Han bodde härefter på Västerås slott och blef styresman för hela Västmanland och Dalarna. Under höfdingen i Västerås inrättades en ny fogdebefattning på Kopparberget, hvars innehafvare benämnes bergsfogde eller bergsöfverste. Den andre i ordningen af dessa bergsfogdar var den i Sveriges historia väl kände Jösse Eriksson.
Genom drottning Margaretas reduktion lades fröet till ett djupt missnöje i landet bland stormännen och ej minst vid Kopparberget, där, förutom en del indragningar, äfven kronan utöfvade ett tryckande förmynderskap. Under den följande regenten, konung Erik, är till en början ännu lugn i landet, men snart börja upprorsvindar blåsa, och de komma från Kopparberget. Nu börjar en tid i Kopparbergets historia, som vi tillåta oss att kalla för
KOPPARBERGETS POLITISKA STORHETSTID.
Bergsmännen torde icke hafva blifvit oberörde af reduktionen, hvartill kom, att kronans bergsfogdar voro mycket stränga, och slikt tålde icke de stolte och frihetsälskande dalamännen. Förtrycket nådde sin höjd under Jösse Eriksson, men då höjdes också upprorsfanan vid Kopparberget under Engelbrekts befäl. Härmed började en tid af laglöshet och politiserande under nära 100 år, som slutade först sedan Gustaf Vasa blifvit konung. Engelbrekt säges hafva varit af gammal bergsmanssläkt och blef mycket älskad af dalkarlarne, hvilka han, tack vare sin vältalighet och rättvisa sak, hade så att säga i sin hand. För öfrigt kan anmärkas, att det synes hafva varit bergsmännen som varit ledare af upprorsrörelsen och tagit allmogen med sig, och icke tvärtom. Så vidt man vet, är det först under Gustaf Vasas befäl som allmogen rycker de store med sig i frihetsfejden. Det är också nu som namnet dalkarlar
Källa: Project Runeberg ·
