Sida 247
Falu koppargrufva förr och nu. Af P. O. Welander. Med 6 bilder
börjar användas. Efter Engelbrekts fall kommo landets stora släkter till makten under ständiga strider. Vid Kopparberget, där näfrätten kan sägas hafva varit rådande, inkommo en mängd adelsmän, som, förenade med de forna bergsmännen och med allmogen bakom sig, bildade ett mäktigt politiskt parti. De kallade sig ock själfva: »Vi kopparbergsmän, silfverbergsmän, järnbergsmän och menige allmoge öfver all Dala».
Mest betydande i politiskt afseende torde dock bergsmännen varit under Sturarnes tid, då de framträdde nästan som ett själfständigt femte riksstånd. Dalamännen voro mycket tillgifna Sturarne, och på deras sida äro de alltid att finna under de ständiga fejderna. Anmärkas bör, att i det mäktiga bergsmansparti, som från denna tid omnämnes i våra häfder, ofta inbegrepos icke blott bergsmännen vid Falu grufva utan äfven öfriga bergsbrukare inom Västerås’ biskopsdöme.
Blott ett exempel på bergsmännens politiska makt och tilltagsenhet må anföras. Under öfverläggning med bergsmännen i Västerås afled plötsligt Svante Sture 1512. Genast bemäktigade sig bergsmännen slottet, och innan nyheten om riksföreståndarens död hunnit bli allmänt känd i Stockholm, satte de sig äfven i besittning af Stockholms slott genom sina meningsfränder i hufvudstaden. Därpå utfärdade de i Svante Stures namn ett bref till landets innebyggare, hvari dessa uppmanades att antaga hans son till riksföreståndare, i historien känd under namnet Sten Sture d. y. Det var således en formlig statskupp de lyckades genomföra. De politiska striderna för öfrigt under ifrågavarande tid höra ej till denna framställning och äro väl kända för läsaren. Likaså är det väl bekant, huru det är dalkarlarne som först sluta sig kring den unge Gustaf Eriksson Vasa, hvilken till slut som konung bringar ordning och laglydnad i landet. I Dalarne lyckades dock detta först sedan dalallmogen några gånger gripit till vapen mot öfverheten, hvari äfven framstående bergsmän voro delaktige. Dessa uppror äro ock de sista dyningarna af bergsmännens och Dalarnes stormuppfyllda storhetstid.
Under den nu berörda tidsperioden, från Erik XIII till Gustaf I, hade 1347 års privilegier af de flesta regenter bekräftats med smärre förändringar. Bland förändringarna må nämnas, att afraden, som före 1506 utgjorde 15 £ på fjärdingen, nu skulle erläggas blott en gång på året, nämligen vid prästmötet i Västerås. Den i 1347 års privilegier föreskrifna bergsmannadomstolen synes äfven hafva förlorat sin betydelse. Konungens bergsfogde hade nu mera att säga, och de af honom begagnade domstolsledamöterna benämnas icke rådmän utan »de tolf som i rätten sitta».
Som nämndt, hade vid berget inkommit en mängd adel, och många jordegendomar omkring grufvan antogo frälsenatur. Den frälsefrihet, som de första bergsmännen af tysk härkomst åtnjöto, var tämligen sväfvande; men vid nu ifrågavarande tid uppkom namnet bergsfrälse, som åtnjöts af ett särskildt stånd med tillhörande frälsejord, hvilken de innehade, så länge de erlade den bestämda afraden. Särskildt under Albrekts tid uppkommo många af dessa bergsfrälsemän, som t. o. m. fingo rätt att frälsa kronohemman. Deras frälsefriheter upphörde, då innehafvaren icke längre förmådde fullgöra sina skyldigheter. Dels genom dylik försummelse och dels genom den ofvannämnda drottning Margaretas reduktion försvunno väl snart en hel del af dessa bergsfrälsen, men några släkter bibehöllo dock sitt bergsfrälse ända till midten af 1600-talet, då
Källa: Project Runeberg ·
