Ord och Bild: 1899

SILLFISKE PÅ SYDKUSTEN.

SIS

lefva makligt, i trygg tillit till vinterns solida sillfiske.

»Se, det är Golfströmmen», säger gamle Markus Larsen, »Golfströmmen, han har ändrat sig och går österut, och sillen, hon följer med värmen. Tror ni kanske, att vi skulle ha fått så'na här milda vintrar och sillstim ackurat som på västlandet, ifall inte Golfströmmen hade snott sig ett tag?»

Denna Markus Larsens utredning af frågan får nu gälla hvad den kan; han behöfver ju inte precis ha mera reda på saken han än andra, om han också nu på gamla dagar blifvit sillbas efter att på sitt lifs middagshöjd ha varit skomakare och i sin ungdom som jungman ha gjort en tur till Pensacola.

»Nå, Markus Larsen, hur går det nu med Golfströmmen?» brukar man på skämt fråga honom, när man möter honom en bitande kall vinterdag, då termometern ■ går ned till 2 5 ° Réaumur.

»Ah», svarar Markus Larsen, »hade vi inte Golfströmmen, så tänker jag du nu skulle varit än blåare om nosen än hvad du är — ja, hade inte vår Herre skickat in Golfströmmen hit i bukten, så hade det väl lite hvarstans här stått uslare till än hvad det gör — —»

Allt ifrån november börja fiskebåtar och skutor samla sig. Ännu har man ej sett till hvarken sillstimmen eller den fågelsvärm, som plägar åtfölja dem, eller hvalen, som kommer efter och lekande sprutar vatten högt upp i luften. Men en dag måste de ju komma. Så snart november sätter i med hårdfrusen jord och en tunn isskorpa på dammar och i hjulspår, drar Markus Larsen på sig kavajen och vaxduksstöflarna, och från den stunden står han mest hela dagen uppe på höjden och stirrar ut öfver vikens här af alla slags båtar, ut mot fjord-

mynningen, där hela det vilda hafvet bryter in. — Hon kommer nog i år med, sillen; Vår Herre och Golfströmmen kan man lita på!

Och så någon klar frostdag kommer budskapet: en, två, kanske fyra båtar komma seglande inåt viken med brusande fart från Thorbjörnskär eller Færder; man kan på själfva seglatsen se, att de ha något att förkunna. Det är sådant väder, som kräfver minst ett ref om inte två; men dessa ha icke endast hela storseglet och focken uppe, de ha dessutom lagt ut klyfvarbommen, hissat klyfvaren, som sväller för vinden, och klämma nu i, som om det gällde lifvet.

Ryktet sprides strax öfver det lilla fiskläget och än vidare: »Sillen står tät som en vägg och trycker pä utanför fjorden; därute är det så mycket sjöfågel, att det svartnar för solen, och efter går hvalen fram och tillbaka som en atlant-ångare och blåser högt i himmelens sky.»

Redan samma dag, innan det ännu börjat kvällas, blir det lifligt på sjön. Den hårda kultjen har fram på eftermiddagen bedarrat något, så att till och med mindre båtar våga sig ut. Man drar sig längre och längre utåt; några stora, präktiga västlandsbåtar bege sig till och med ända ut i hafsbrynet för att knipa sig ett par duktiga fångster, redan innan sillen pressar sig upp i fjorden och under land — men längre upp i fjorden och tätt under land, i sund och trånga vatten, mellan skär och kobbar, sätta de mindre båtarne ut sina garn. Det går kanske en dag eller två, hvarunder näten dragas in igen lika så tomma och svarta, som de sattes ut, men det är i alla fall lif och lust ombord till och med på den uslaste skuta, den skröpligaste lilla snipa, som är tvungen att lugnt vänta, tills sillen kommer ända upp under bryggorna och sjöbodarna hemma i fiskläget.