Ord och Bild: 1899

312

JACOB HILDITCH.

Det är förunderligt, hvad novemberdagen kan vara lugn och klar härute i fjordmynningen! Det är nu en vecka efter det de första båtarne kommo ilande in från Færder och förkunnade sillens ankomst. Hafvet ligger blankt, himlen har låg sol och hvita skyar. Så långt man kan se utåt, ligger båt vid båt; här och där en hel liten flotta samlad, på andra ställen blott en enstaka båt, lik en gungande sjöfågel på den lugna viken. En främling skulle förundra sig öfver den stillhet, som, trots mängden af folk, hvilar öfver sjön; man ser alla båtarne, man kan räkna människorna i dem, men där höres ingen sång, knappast ens ett skratt, och det ropas sällan något från det ena båtlaget till det andra. Allt är idel arbete; hela vinterns arbete, nästan hela årets inkomst skall nu klaras under några få veckor.

Den förunderliga stillheten kan en och annan gång afbrytas af måsar och hafstärnor, som plötsligt kunna få det infallet att skrikande fara ihop och slåss om en enda sill midt i öfverflödet, eller af hvalen, som också kan ha sina besynnerliga små nycker: han finner med ens, att det är enformigt att bara gå rakt på och mumsa sill åt båda sidor, och för att få litet omväxling börjar han gå rundt i en allt trängre cirkel, pressar ihop sillmassan tätare och tätare, sprutar muntert upp vatten och slukar väldiga mängder af den tättpackade sillhopen. Hvalen »mai», som man säger.

Allt efter som dagarna gå, blir det allt mer och mer lifligt i fjordmynningen. Rundt omkring i vikarna öppna salterierna sina breda dörrar och sluka sillmassorna så fort, som båtlasterna komma in; ute i de breda sunden och de stilla små vattenstråken samlas uppköparskutorna och andra handelsbåtar, och från hamn till hamn ro eller segla små skamfilade båtar af ett misstänkt utseende, i hvilka

färdas krämare, som sälja nästan allt hvad jorden äger af granna, prålande varor.

Detta lif, som under några få veckor pulserar så feberaktigt, denna öfverdådiga tillgång på mynt bland folk, som annars mest hela året gå med en tom penningpung, vänder, som man lätt kan tänka sig, alldeles upp och ned på förhållandena i dessa annars så allvarliga och stillsamma trakter. Det är som om hvar och en, som kanske förtjänat en smula mer än de andra, tyckte att här måste något göras: det måste bli märkbart för alla, att man inte lider brist på mynt. Det börjas med granna halsdukar och skinande klockkedjor med berlocker; elegansen stiger, när flickorna, som rensa fisken, fä silkesnäsdukar och hattar med praktfulla blommor. På ett ställe slår en positivspelare sig ned för hela veckor med sitt härliga instrument; på ett annat ställe har ett båtlag helt enkelt rekvirerat ett orkestrion eller något liknande medgörligt och uthålligt musikinstrument, och så — från lördagskväll och ända tills det blir loflig fisketid på söndagskvällen — går dansen i de små låga rummen, där ända till tolf man kunna ligga på bara golfvet under de få timmar de ha råd att sofva mellan hvar arbetsdag.

»Det går ut öfver kvinnfolken», säger gammelmor, »vi måste koka kaffe och brassa och steka och rusta båd' tidigt och sent, och inte se vi till något af förtjänsten heller.»

Det kan då hända, att stadsbon med en förebrående blick ser bort mot den blankpolerade valnötschiffonieren med elegant utskurna blad i matt trä, som står emellan pinnstolen och kistan med det hvälfda locket, eller ock mot spegeln på hyllan med det något ojämna glaset och allt landthandlarkramet: små porslinskattor med starkt utvecklade murrhår, glas-