Ord och Bild: 1899

.386

n. j. göransson.

man kunde behärska det i en stämningsfull uppfattning. Naturen, historien, poesien, musiken, allt skulle bilda en harmonisk enhet, och människan skulle behärska den i en behagfull jämnvikt.

Hela detta åskådningssätt befordrade kulturen, men religionen hotade att bli öfvergifven af tidsmedvetandet. Om man särskildt tänker på de bildade, så har ingen tidsperiod varit mer främmande för den åskådning, som talade genom samtidens teologi, än den som inledde vårt nuvarande århundrade. De bildade ansågo sig blott böra skänka ett medlidsamt löje åt såväl ortodoxiens hårfina definitioner, som gjordes pä grundvalen af en krass bokstafsinspiration, som ock åt »upplysningens» kalla och torftiga förståndstro. Man var icke fientlig mot religionen i och för sig, men man var omottaglig för de tankar, som dess målsmän framställde, ty man fann icke någon möjlighet att därmed förena sin världsåskådning. Krafvet på enhetlighet var starkt, man ville ha harmoni mellan alla företeelser och intryck och mellan alla sina tankar. Världsåskådningen kunde man icke längre hämta från teologien, såsom man förut gjort, emedan man kände, att man i så fall måste betydligt inskränka sin värld; men en totaluppfattning kunde man nu mindre än någonsin undvara. Man ville känna sig hemmastadd i sin värld, man ville om möjligt härska där. En förklaringsgrund till allt måste man därför ha, och den trängtan efter stämning och jämnvikt, som var ett gemensamt drag hos alla bildade i tiden, fick bli den högste ledaren för ens tankar. I växtvärldens utvecklingslag fann man en liknelse af den tanke som föresväfvade medvetandet och som skulle gifva lösning åt världsgåtan. I ljuset af denna lag tedde sig det vardande lifvets växlande företeelser som en utjämning, en sig bildande harmoni, och det lagbundna univer-

sum blef ens högsta begrepp. I det hade natur och ande på ett behagfullt sätt blandat sig tillhopa. Somliga talade om identitet mellan dessa båda storheter, hvilken filosofer af Schellings skola i lycklig hänförelse hade skådat. Andra, som hade större förkärlek för Hegels system, ville väl fasthålla, att natur och ande så länge voro motsatser, som de ännu icke blifvit upplösta i den högsta enheten, hvaraf allena världstänkandet är mäktigt. Men å ömse sidor var man ense att stödja sin världsåskådning på den tron, att natur och ande vore likartade storheter, för hvilkas harmoniska samvaro det blott gällde att finna den rätta formeln.

Den moderna teologien är född och fostrad i den kultur, hvars skaplynne vi nu antydt. Dess uppgift var att i denna kultur upprätthålla minnet af kristendomen och att om möjligt äfven hålla sinnet för honom vaket, hvilket den gamla teologien icke syntes förmå.

Som den egentlige upphofsmannen till den moderna teologien räkna vi Fr. Schleiermacher. Han var knappt mer än 30-årig, då han full af hänförelse framträdde för att tala till sitt folks bildade, som föraktade kristendomen eller rättare sagdt den kristna teologien. Frän barnaåren hade Schleiermacher mottagit djupa intryckafen varm religiositet. Sedan han blifvit yngling, hade hans receptiva sinne och stora teoretiska anlag drifvit honom att göra sig förtrogen med alla bildningselement, som stodo samtiden till buds. Han studerade filosofien, han sökte det litterära sällskapslifvet, lärde känna konstens alster och fick en varm medkänsla med hela den moderna bildningens skaplynne.

Bildningens ande förmälde sig med hans själ, och han behärskades af trängtan efter universalitet i sin åskådning, efter skönhet och harmoni. Men det