Ord och Bild: 1899

en blick på den moderna teologien.

387

oaktadt ville han icke förkasta den kristna religionen. Visserligen blef teologien till en början en stötesten för honom, men han lät dock barndomstron fritt sända sina varma strålar in i sitt hjärta, och där brötos de snart genom det rika bildningselementet till en skön reflex. Det blef en jämförelsevis ny företeelse, och det var Schleiermacher teologi. Han kunde nu i dess kraft förkunna den gamla religionen i ett nytt språk, som tilldrog sig uppmärksamhet från teologiens bildade föraktare.

Han bad att få erinra dem om något, som de icke hade bort förgäta, nämligen att under hvarje yttring af mänsklig förmåga finnes någonting, som är rikare, personligare än dessa yttringar själfva. Han ville icke säga dem, att kristendom vore vissa tankar eller vissa yttringar af vilja, — hvilket de icke heller vore benägna att tro — men han ville fästa deras uppmärksamhet på känslan, icke den grumliga eller sinnliga, utan den, som var ett med den stämning, i hvilken de ville behärska tillvaron, den känsla, som är ren och klar och skön. Och han ville säga, att känslan, så fattad, vore just sinnet för detta stora hela, hvaraf vi alla äro yttringar. Det är en känsla af beroende, men en som dock ej trycker ned sinnet utan upplyfter det. Det är andakt och frid tillika. Och han menade, att detta var religion, hvars område vi sålunda beträda, när vi ställa oss inför naturen och uppfatta henne enhetligt, så att vi få en förnimmelse af harmonien och oändligheten tillika.

Schleiermacher utgaf väl icke denna känsla för att vara kristendom, men han betraktade den som religionens allmänna tillvarelsesätt, hvaraf kristendomen var en särskild yttring, och visserligen en yttring, som var den fullkomligaste af sitt släkte.

Kristlig fromhet uppstår då, menade Schleiermacher, när den allmänna reli-

giösa känslan kommer att stå under inflytande af Kristus, förmedlad på det sätt, som ens egen historia gifver vid handen. Och på detta slag af fromhet ville han särskildt fästa sina samtidas uppmärksamhet. Ty de kunde icke sägas hafva någon bestämd hemort på religionens allmänna marker, om de icke sökte den i sin egen historia. I sin rena all-männelighet kunde icke religionen finnas utom i abstraktionen, och det vore sålunda rätt förklarligt, att den förnuftsreligion, som en tid varit på modet, skulle visa sig kraftlös. Religionen är ursprung-ligare och rikare än reflexionen öfver henne; därför vore det orätt att mena, att man i tanken kunde skapa sig ett surrogat för henne, man måste ansluta sig till det religiösa medvetandet, sådant det finnes som ett lefvande faktum. Därför är endast den kristliga fromhet fullt naturlig och lifskraftig, som ställer sig på konfessionel grundval.

Schleiermacher fattade sin uppgift som teolog så, att han hade att vetenskapligt utveckla det protestantiskt kyrkliga religionsmedvetandet. Men han lade vikt vid, att det skulle ske vetenskapligt, och därmed förstod han, att religionsmedvetandet skulle ställas i en lefvande växelverkan med ens kunskap om världen och sålunda utvecklas till klarhet och harmoni med vår andes naturliga innehåll. Teologien skulle till innehållet bli en historisk vetenskapsgren, men formen skulle vara i beroende af den allmänna bildningsnivån. Man måste därför fritt bemäktiga sig föremålet för teologien, tillåta kritisk belysning och jämförelse med andra religioner och sålunda sammanfatta det i en enda idë liksom i fågelperspektiv för att sedan kunna framlägga det i dess naturliga mångfalds moment som ett harmoniskt helt.

Från dessa synpunkter kunde teologien framställas så, att både det religiösa