Ord och Bild: 1899

en blick på den moderna teologien.

389

het. Undersöker man psykologiskt hvad detta begrepp af allmän giltighet verkligen för dem alla innebar, så finner man, att det icke betydde något annat än ett kraf på full växelverkan mellan de teologiska tankarne och uppfattningen af universum och dess lagar.

Inom den konfessionela gruppen var detta visserligen icke så alldeles klart, ty där behöll man äfven ett annat san-ningsbevis i minnet, nämligen en hänvisning till den helige ande, som ursprungligen skulle ha gifvit sanningen. Med full öfvertygelse använde man dock ej detta bevis. När det gällde att häfda den gamla kyrkans teologiska satser, tog man fram det; men så länge det gamla dogmat icke bestreds och det icke syntes vara nödigt att använda sina sista tillgångar, betjänade man sig af samma bevisningsmedel som de liberala och förmedlande motståndarne.

Detta förfaringssätt från de moderna konfessionalisternas sida — den gamla ortodoxien var konsekventare — antyder, att äfven de betraktade den allmänna giltigheten som teologiens egentliga grundval. Därtill kommer, att man började ana, att många af de satser, hvilkas sanning man ville ådagalägga genom hänvisning till den helige ande, hade under de första lärostriderna i kyrkan utvecklats i en lefvande växelverkan med den grekiska filosofien, som endast uti allmängiltigheten hade sökt sitt sanningsbevis. I treenighetsläran, i lärorna om Kristi båda naturer, om det eviga lifvet, om sakramenten o. s. v. hade åskådningar, som voro hämtade från en filosofisk betraktelse af universum, redan från dogmbildningens första tider insmugit sig. Så länge man därför gjorde till sin uppgift att bibehålla dessa läror sådan de voro, var det omöjligt att helt frigöra sig från en bevisningsgrund, som då dessa dogmer bildades hade blifvit använd.

Sedan man fullt eftersinnat, att hänvisningen till den helige ande kan vara en rik källa till utveckling af teologien, har man måst erkänna det vara en förtjänst af de konfessionela att icke glömma detta bevisningsmedel. Visserligen begagnade de det med inkonsekvens och osäkerhet och utan undersökning af dess betydelse och räckvidd, men det var dock betydelsefullt, att namnet och saken bibehöllos, ty det visade sig snart, att det skulle bli ett nyttigt jäsningsämne, som kunde äga makt att omgestalta den moderna teologien.

För att rätt förstå hvad den helige ande skulle kunna tjäna som bevis för, måste man uppmärksamma arten af den verksamhet man tillskrifvit honom. Det är ju dock någonting helt annat än att åstadkomma stämning och låta en människa känna sig i harmoni med universum. Hans verk kan icke gå ut på att uppenbara enheten i tillvaron. Den helige anden kan icke vilja göra människan förtrogen med lagarne uti det som är. Icke heller kan han vilja lära henne att tillbedja det, som redan är och som af människan tänkes som underlag för det lif, som verkar omkring henne. Nej, finnes det en helig ande, så måste han vilja föra människan in i en sanning, som lyfter henne upp öfver det, som blott är. Han gör icke skäl för sitt namn af helig ande, om han icke alltjämt pekar längre än till jämnvikten mellan natur och ande. Han vill en verklighet, som behärskar allt varande såsom medel för ett i sig fulländadt.

Schleiermacher hade icke fullt uppmärksammat, hvarthän egendomligheten i den helige andes verk, hvars betydelse som sanningsbevis han icke egentligen ville förneka, skulle leda teologien. Det romantiska i hela hans ståndpunkt lade sig här hindrande i vägen; och hans teologi kom därför hufvudsakligen att