Ord och Bild: 1899

en blick på den moderna teologien.

133

stundom alltför hårdhändt ironi möter man väl uti hans böcker men också kärf-het och en tyngd öfver språket, som torde ha afskräckt mången läsare. Redan till det yttre förete hans förnämsta verk en tung men också gedigen karaktär. Men å andra sidan finner man, af samma anledning, hos honom ingen böjelse att åstadkomma förhastade harmonier. Han låter helst »detta vara detta», han låter naturen vara natur och anden ande, han begränsar noga sin undersökning till det område, dit han anser det höra, och sysselsätter sig icke gärna med någon förklaring af universum.

Det hade icke undgått Ritschls sunda omdöme, att den konfessionela teologien hade en bättre känsla för kristendomens verkliga skaplynne än hvad den liberala teologien och förmedlingsmännen hade. Det var väl sant, att den fasthöll vid en föråldrad form, och det var dess svaghet; men i denna äldre form hade religionens egendomlighet pä ett rikare sätt gjort sig gällande, och det gaf de konfessionela en beaktansvärd styrka.

Ritschls uppgift blef nu att ansluta sig till det, som utgjorde de konfessioneles styrka, och att på samma gång vidmakthålla det vetenskapliga sträfvande, som utgjorde den moderna teologiens förtjänst. Men då han icke ville gå förmedlingsmännens oklara ärenden, så blef denna hans uppgift liktydig med att rensa teologien från alla främmande beståndsdelar, att uppbygga henne på hennes egen grundval och gifva henne ett sanningsbevis, som helt och hållet motsvarade hennes väsende.

De konfessionela hade särskildt hänvisat till den helige ande, för att häfda synnerligast de äldsta teologiska utsagorna. Härtill anknöt sig Ritschl på ett för honom egendomligt sätt. Han kunde uti den helige ande icke se något annat än andelifvets högsta verksamhetssätt.

Nu hade han trott sig finna, att ande-lifvet, om det fattas rent och utan inblandning af den natur, som af detsamma skall behärskas och omgestaltas, helt och hållet hänför sig till ett ändamål. Ande-lifvet betyder så mycket som att tänka och vilja ett ändamål och äga kraft att med den materiela tillvarons hjälp förverkliga det. Hvad det sedan för öfrigt vore, kunde han icke säga, och han ansåg, att vi heller icke behöfva veta det. Andens ställning till naturen är den af en genomgående öfverhöghet, och vi ha därför att erkänna detta och att icke sammanblanda dessa två områden. Aktade man nu på religionens egendomlighet, så skulle det visa sig, menade Ritschl, att man lättast komme till rätta med alla dess frågor, om man fattade den som andens praktiska lag, hvilken satte anden i stånd att bibehålla sin öfverhöghet. Man skulle ju kunna upptäcka spåren af denna sanning redan i de allra lägsta religionsformer, ty hvad äro dessa annat än andens öfvernaturliga verksamhet att upprätthålla sin karaktär af ändamål och att kunna förverkliga det, i trots af naturens hämmande inverkan. Detta andens syfte till herravälde är visserligen både otydligt och orent på religionens lägsta stadier, men det finnes dock äfven där, ty det är det mest kännetecknande draget i allt hvad religion heter.

Men det var icke egentligen genom en betraktelse af dessa lägre former som Albrecht Ritschl kom till sin åsikt om all religions väsen. Hans blick var alltid företrädesvis riktad på kristendomen. Där såg han, att Kristi medvetande och verk måste utgöra det högsta och fullkomligaste uttrycket af andens praktiska lag; ty där uttalades och tillämpades den sanningen, att personligheten, då han har ett heligt mål, måste skattas högre än hela den naturliga tillvaron. Men inför