Ord och Bild: 1899

.392

n. j. göransson.

universums oändlighet och makten af dess ordning måste den praktiska lagen i Kristi medvetande betraktas som oerhörd, som endast kan förklaras så, att den vill lära oss att tala om en Fader, som är i himlen. I Kristi medvetande och verk såg Ritschl därför den Gud vara uppenbarad, som sätter oss i stånd att öfver hufvud tänka oss samvaron af naturen och andelifvet. I Jesu Fader, måste det vara, som det allt omfattande ändamålet för oss har sitt fäste, hvilket i evangelium fått namn af himlarnes rike eller Guds rike.

I hvarje metafysisk spekulation, som söker att fatta Gud på annat sätt än som det högsta ändamålet för andelifvet, kunde Ritschl icke se annat än en olycklig sammanblandning af natur och ande, som, om den fullt genomfördes, måste leda till panteism. Han var därför rädd för att införa s. k. »Seins-urtheile» i teologien (omdömen som utgå ifrån den förutsättningen att det gudomliga är substantielt). Men så snart man pä rationalistiskt vis begagnade sig af begreppet om allmän giltighet i fråga om Gud, var det omöjligt att icke från synpunkten af det varande betrakta Gud såsom substans och underlag för universums lagar. Ritschl måste därför anse det som bättre och mera fruktbringande att uteslutande begagna sig af »värdesomdömen», hvilka han ansåg sammanfalla med den bevisning af sanningen, som tillskrifvas den helige ande. Att utan hänvisning till människans värdesomdöme bygga sanningen direkt på den helige andes verk har ofta visat sig vara sammanhängande med en böjelse för mystisk stämning, hvarvid en falsk metafysik lätt kunnat insmyga sig genom en bakport, och därför misstänkte Ritschl denna utväg, kärft som hans lynne var, och han betonade sålunda så mycket mera ordet värdesomdöme. Han ansåg religionen

vara ett allvarligt själfbedömande, ett igenkännande af den egna sedliga bestämmelsen och förtroende för den andliga makt, som för oss uppenbarar det högsta af alla ändamål. Det hade Kristus gjort; därför ansåg Ritchl, att teologiens enda riktiga metod vore att taga Kristi religiösa medvetande som utgångspunkt. Ritschl hade en genomgående misstro till kunskapsförmågan, såväl den teoretiska som den praktiska, såvida den icke lät sig befruktas af historiskt klara realiteter. Han betraktade det som en nödvändighet att varda lärjunge, men en försiktig lärjunge, som gjorde till sin uppgift att skilja »detta ifrån detta» och som icke lät sig öfverrumplas af känslorna.

Man har anmärkt, att Ritschls teologi rent principielt är anlagd på att bli auk-toritetsträl. Och den skulle väl äfven bli det, om icke dess upphofsman så starkt betonat det vetenskapliga krafvet. Det egendomliga är emellertid, att han på fullt allvar menat, att detta kraf på vetenskaplighet kan upprätthållas, utan att sanningsbevisningen blir teoretisk. Detta har gjort mången villrådig. Om vi skola få en klar förnimmelse af hvad som utgör den moderna teologiens hjärtpunkt, måste vi något närmare aktgifva på Ritschls ståndpunkt i detta hänseende. Frågan om vetenskaplighet får då naturligtvis icke undersökas på något annat område än det mest centrala, ty eljes upplöser sig hela spörsmålet i meningslöshet.

Ritschl erkänner, att kristendomen förutsätter, att Gud är verklig såsom person, hvilken tänker och vill sitt rike. Men vetenskapen, säger han, står rådvill inför uppgiften att bevisa Guds personlighet. Dock kan och måste vetenskapen i detta teologiens allra heligaste utföra ett verk, som är så mycket nödigare, som godtycket och svärmeriet