Ord och Bild: 1899

474

sigrid platen.

den». — Under sitt sista lefnadsår riktar hon till sonen själf, på tal om de många professorer, som besöka henne, följande för henne äfven mycket karaktäristiska rader: »Då nu en stor del af din berömmelse och ryktbarhet återfaller på mig och människorna inbilla sig, att jag bidragit något till ditt stora geni, så komma de för att beskåda mig. Då ställer jag för visso icke mitt ljus under skäppan utan. på ljusastaken, ehuru jag på samma gång försäkrar dem, att jag icke har ringaste del i det, som gjort dig till en stor man och diktare (ty det pris, som icke tillkommer mig, mottager jag icke). Dessutom vet jag för väl, hvem pris och lof tillkomma, ty när du skapades i mig, när fröet till allt det där nedlades i dig, då bidrog jag sannerligen icke därtill. Ett grand hjärna mer eller mindre, så hade du kanske blifvit en helt vanlig människa. Väl kan man uppfostra dugliga människor, det kan jag gå in på, men här är det ju tal om det utomordentliga. Där har du nu», apostroferar hon sig själf, »min goda fru Aja, med fog och rätt gifvit Gud äran, såsom godt och tillbörligt är.» Ur dessa båda citat tala den starka moderskärlek, som af intet i världen kunde släckas utom af döden, och den modersstolthet, som förr än någon annan låtit henne ana sin sons gryende stora begåfning, men tillika den ödmjukhet och sunda religiositet hon bibehöll från ungdomen till sina sista dagar.

Så godt som hela lifvets mening sammanfattades för henne i den enda brännpunkten »Sohn Wolf» eller »Hätschel-lians», hennes vanliga smeknamn på sonen. Otaliga äro också de suckar af längtan efter honom, som spåras i den å hennes sida åtminstone ganska regelbundna brefväxlingen med Weimar. Det långa afståndet dit jämte Goethes ganska ofta otillfredsställande hälsotillstånd

förskaffade henne många stunder af oro och ängslan, och ofta darrade hon af ångest för hans lif. Gång på gång bjuden till Weimar på det mest enträgna sätt, såväl af hertiginnan som hertigen, motstod hon tappert dessa frestande röster. Hon kunde icke svika sin plikt som maka, ville icke lämna den knar-rige, hjälplöse mannen ensam hemma, och efter hans död återigen hade åren gjort henne obenägen för en så lång resas besvärligheter. Så mycket kärkom-nare blifva sonens sällsynta besök. Då »motioneras» både hennes och sonens »lungspetsar i högsta måtto» så oändligt mycket finns att säga och höra å ömse sidor. Efter Goethes första besök från Weimar, i sällskap med den furstlige vännen Karl August själf, yttrar hon: »Hädanefter kan man åter taga en hel del på ryggen, trafva vidare genom denna hvardagsvärld och göra sitt dagsverke med glädje, sedan man fått njuta af sådana vederkvickelsens timmar.» Men hans besök äro tämligen tunnsådda, från Weimar endast trenne. Också klagar modern: »'Sohn Wolf kommer icke, och likväl komma från östan och västan, sunnan och nordan figurer, som så gärna

kunde blifvit borta —--- han låter

sitt ljus lysa i Weimar — — — men det hör nu en gång till denna tidens lidanden.» Har han någon gång oförsiktigt låtit undfalla sig ett halft löfte att komma på besök, kan hon sitta timme efter timme i hela fjorton dagar och speja efter postvagnen från Weimar. Kommer han icke, blir hennes missräkning så bitter, att hon knappt förmår tala därom.

Hon, som gemenligen såg lifvet från dess ljusa sida, kunde för ögonblicket lida intensivare än de flesta. Men icke lät hon smärtan länge förmörka hennes sol. Det fanns två ord så förhatliga för fru Goethe, att hon icke kunde ned-