Sida 507
Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
ur en märklig kvinnas lif. 475
skrifva dem. Det var ju ingenting hon i så hög grad fruktade som sonens död; när hon därför skrifver till honom: »Jag vet, att Gud i sin nåd icke skall låta mig öfverlefva din» — finner man här i stället för ordet död en lucka i brefvet samt därpå ett kraftigt; »nej, jag kan icke skrifva det ordet!» — Det andra var ordet melankoli, och aldrig hängaf hon sig heller däråt. Sin ljusa lefnads-filosofi har hon mer än en gång uttalat. Midt under krigets oroliga dagar, då alla omkring henne flyktade från hus och hem, skrifver hon: »Att gräma sig i förtid eller förlora modet har aldrig varit min vana. Att förlita sig på Gud, begagna sig af det närvarande ögonblicket, icke tappa hufvudet och bevara sitt eget värda jag för sjukdom, därvid vill jag förblifva. Ordning och lugn äro två af min karaktärs grunddrag, därför arbetar jag raskt undan, gör alltid det oangenämaste först — enligt Wielands råd sväljer jag djäfvulen, utan att först allt för länge begapa honom. —Jag vet af ingen rädsla och låter komma hvad jag ej kan ändra — — — ty vi kunna ju ändå ej fatta om ekrarna i ödets stora hjul, utan att krossas. — Weimar är det enda ställe i världen, hvarifrån mitt lugn kan störas!»
Under hennes tjugusexåriga änkestånd, då hon ofta känner sig ensam, är hvarje bref från Goethe en stor händelse. Det är hennes »lifselexir», som gör henne »tio år yngre». När Goethe till följd af sin strängt upptagna tid blir alltför sparsam med sina underrättelser, tigger hon om några rader från hans omgifning, först från den lille Fritz von Stein och sedan från sonsonen August.
Det är i ett bref till den förre hon meddelar följande själfporträtt, som kan gifva oss en idé om hennes utseende: »Till min person är jag tämligen stor och korpulent, har bruna ögon och brunt
SILHUETTPORTRÄTT AF ELISABETH GOETHE.
hår och skulle tilltro mig att mycket väl kunna framställa prins Hamlets mor. Många personer, däribland furstinnan af Dessau, påstå sig ej kunna taga miste om att Goethe är min son. Jag kan ej själf förstå det, men det måste ju ligga någon sanning däri, emedan så många sagt detsamma.» — Hon lärer i själfva verket, hvad ögon, stämma och åtbörder beträffar, ha ägt en påfallande likhet med sin son.
Ur brefväxlingen med -»den käre Au gust» förtjäna följande rader anföras: »Att känna sina egna goda och mindre goda egenskaper är det enda sättet att bli stor, ädel och nyttig för mänskligheten. Den människa, som icke vet eller icke vill veta sina fel, blir i längden outhärdlig, fåfäng, full af pretentioner, intolerant, och ingen kan stå ut med henne, vore hon än det största geni. Men det goda vi äga måste vi också veta af, det är lfka nödvändigt, lika nyttigt. En människa, som icke vet hvad hon duger till, som icke känner sin egen kraft, följaktligen icke har någon själftillit, är en
Källa: Project Runeberg ·
