Sida 574
Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
538
karl madsen.
hållets skönhet och berättelsens kraft de främsta arbetena inom Rembrandts produktion. Det är tänkbart, att han senare kan hafva fått lust att försöka en ny lösning af uppgiften i en helt annan målerisk stil. Han visar sig vid närmare granskning smidigare, mera mångsidig, mera sökande och försökandej än man har ansett honom vara. Han lefde icke, som man har trott, likgiltig för all annan konst än sin egen; han omgaf sig med en kolossal samling kopparstick, där intet saknades, hvarken Rafael eller Rubens, Tizian eller Diirer, han studerade dem och drog den fördel af dem, som lämpade sig för honom. Det har påpekats,.att han i ett af sina mest berömda etsade själfporträtt, »Rembrandt appuyé,» har sökt tillämpa stilen och rytmen i Rafaels porträtt af Balthasar Castiglione, hvilket han hade sett på en auktion och skisserat efter minnet. De venezianska målningarne intresserade Rembrandt; han betalade en konsthandlare halfva priset för ett par stora målningar af Giorgione och Palma i hopp att med tiden kunna förvärfva dem helt och hållet. Det är därför ej underligt, om enstaka af hans arbeten kunna visa ett inflytande af italiensk smak och stil, som sätter oss i förundran och förlägenhet.
Två gånger efter Amsterdamutställningen har jag återsett målningen i Hamburg, där den i mina ögon tog sig mindre väl ut och något för Rembrandt främmande vid första ögonkastet åter gjorde sig gällande med stor styrka. Skulle det ändå vara ett utmärkt arbete af en framstående elev? Rembrandt hade en stor mängd elever; han var den mest eftersökte läraren i Holland på en tidpunkt, då tillgången på unga konstnärsämnen just var utomordentligt stor. I sina unga år sträfvade alla dessa elever icke efter något annat än att tillverka falska rembrandtar. De upptogo hans motiv, modeller, uppfattning, behandling, visserligen i allmänhet så ande-fattigt eller bristfälligt, att åtkomsten är uppenbar, till och med om målarne äro så duktiga karlar som Bol, Eeckhout, Flinck o. s. v. Vi känna karaktären af deras efterbildningar och tro oss någorlunda kunna skilja dem från Rembrandts arbeten.Men han har haft andra elever, af hvilkas arbeten man hittills blott lyckats framleta alldeles enstaka — redan detta ger oss något att tänka på. Och slutligen möta
oss i dokumenten namnen på de elever, af hvilka icke ett enda arbete är kändt. En del af elevernas arbeten — just de bästa — gå troligen ännu under mästarens namn. Antalet af de arbeten, som tillskrifvas Rembrandt, har vuxit så oroväckande, att det förefaller orimligt.
Den tyske målaren Sandrart, som besökte Rembrandt i Amsterdam, talar med en viss afund om de stora summor, som Rembrandt förtjänade på sina elevers arbete. Det var den tidens sed, att mästaren drog största möjliga fördel af eleven, så länge denne gick i lära, begagnade sig af hans hjälp och tog inkomsten af de kopior eller studier, som han utförde under mästarens inseende. I Rembrandts målningar synas blott ytterst sällan spår af elevernas medarbetarskap, hvaraf han dock säkerligen i icke ringa grad begagnade sig. Elevkopiornas talrikhet bekräftas af några anteckningar på baksidan af en studieteckning från 1636; Rembrandt har här antecknat sina inkomster af åtskilliga elevkopior. Till och med efter Rembrandts allra tidigaste målningar finnas samtida kopior af hans lärlingar, ofta mycket vackra. I London hängde på samma vägg som den Bredius tillhöriga studien efter Rembrandts moder ännu ett exemplar af densamma; det var verkligen svårt att säga, hvilken af de två som var originalet eller om någon var det. Det är stor skillnad på elevkopiorna sinsemellan; af de i London på utställningen medtagna hörde en kopia af profilporträttet i Stockholm till de goda. Åtskilliga har Rembrandt själf »verandert en overgeschildert», som beteckningen lyder på Isaks offrande i München. Dresdenkopian af grafläggningen, som blott har Rembrandts namn och ett åratal, visar, att en absolut äkta signatur icke innebär säkerhet för att målningen alltigenom är mästarens egenhändiga arbete.
Rembrandt rättade icke blott sina elevers kopior utan också deras studier och själfständiga målningar. Inventariet öfver hans bo nämner af Rembrandt öfverarbetade målningar af döda föremål, säkerligen obetydligheter, hvilka, då de ansetts värdelösa, hafva fatt stå kvar i verkstaden och nu längesedan gått förlorade.
Huru god anledning vi än hafva att med tillfredsställelse eller till och med med beundran se tillbaka på resultaten af de se-
Källa: Project Runeberg ·
