Sida 575
Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
rembr a nd t-ut ställningarna.
539
naste tjugo årens ansträngningar för att belysa Rembrandts verksamhet, huru stora och oförgängliga förtjänster män sådana som Bode, Bredius och Hofstede de Groot än på detta område hafva inlagt, full klarhet har ännu icke nåtts och skall måhända aldrig nås.
6.
Ännu på Høyens tid var det den allmänna uppfattningen, att Rembrandt till en början var en god, aktningsvärd målare,
lagom själfständig och egendomlig, men att han småningom började sväfva ut, »öfver-skred den rätta gränsen», blef alldeles orimligt besynnerlig i sin konsts innehåll och otillåtligt grof i dess form.
Redan i Rembrandts samtid var denna uppfattning gängse. »Konstig, i hög grad konstig, i högsta grad konstig» är den attest, som gifves honom af alla samtidas vittnesbörd. Han var konstig i sitt lif, sökte icke ansedt folks sällskap, afvisade alla, när han arbetade, var besatt af ett samlarenit, som tycktes vara ren galenskap, och lefde i ett till och med i samtidens ögon förargelseväckande samlif med sin sons am-
ma och senare med sin hushållerska. Han delade icke folkkyrkans åsikt om hvad som är sann kristendom. Han hade de besynnerligaste åsikter om konst. »Han skydde icke», säger Sandrart, »att ifra emot anatomi, perspektiv, de antika statyernas nytta för oss, Rafaels teckningskonst och kompositioner, äfven mot de akademier, som äro-så högst nödvändiga för vårt yrke.» Hans egen' konst trotsade alla heliga akademiska regler och liknade intet af hvad man förut hade sett. Den kullkastade all tradition, satte den obarmhärtigaste naturalism på.
den hedersplats, som ansågs tillkomma de ideala abstraktionerna, och tog sig stora friheter just där sådana voro mest otillåt-liga. Den omvärderade alla värden, bar upp det föraktade och föraktade det uppburna; »fair is foul, and foul is fair». Ej under att varnande röster började höras, att värdiga, kloka, besinningsfulla män sökte öppna sina landsmäns ögon för att den, som man hälsat som en örn, i själfva verket var en , »mörksens fågel», som den gode Vondel sade, att Rembrandt, såsom senare en mindre framstående skald vid namn Pels träffande uttryckte det, var målarkonstens ärkekättare. Och ögonen öpp-
KRISTUS OCH SYNDERSKAN. Tillhör konsul Weber i Hamburg.
Källa: Project Runeberg ·
