Sida 576
Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
290
karl madsen.
nådes, modsmaken vände sig från kättaren; man såg, att han icke endast var orimlig utan äfven skadlig, en bländande lyktgubbe, som ledde ungdomen vilse och lockade den ut i kärr och mossar.
Rembrandt hade varit en rik man; vid Saskias död anslogs hans förmögenhet till 40,750 gyllen. Deras son Titus rådde visserligen om hälften af detta belopp, men Saskia hade insatt Rembrandt till hansförmyndare utan kontroll. Redan några år efteråt voro hans penningeförhållanden ytterst intrasslade och hans skulder ständigt i stigande. Omslaget i stämningen mot honom hade väl sin del i skulden härtill men hans eget gränslösa lättsinne dock den största. Då skulderna växte honom öfver hufvudet, kände han sig tryckt af sitt ansvar och ville på laglig väg öfverlåta äganderätten till sitt hus åt sonen. Detta gaf anledning till att alla fordringsägarne kastade sig öfver honom och läto förklara honom för insolvent. 1656 gjorde han konkurs, och hans stora samlingar, 60 af hans målningar, alla hans teckningar och raderingar och därtill hela hans bohag såldes på offentlig auktion. Det inflöt på den knappast 5,000 gyllen för hvad som nu har ett värde af åtskilliga millioner.
Först när solen är borta, komma stjärnorna fram. Först då motgångens mörka tider bröto in, började alla de skatter af själ och känsla, som Rembrandt bar inom sig, lysa fram i hans konst med sin fullast strålande glans. Tack, Vondel och alla ni kloka män, tack, alla ni obarmhärtiga kreditorer, som icke tilläto honom att hvila och sola sig i idel lycka! Men tack också ni, som hjälpande stodo honom bi i olyckans dagar, omhuldade och vårdade det gamla dumma barnet, som icke kunde sörja för sig själf, Titus, som var honom en god son, och den lilla bondflickan från Ran-dorp, som, trots konsistoriets varning, lefde med honom som hans hustru utan kyrkans välsignelse och skrapade ihop alla sina fattiga slantar för att skaffa honom tak öfver hufvudet och bröd att äta.
Om Rembrandt någonsin tänkt på att behaga en högtärad ytlig publik, så tänkte han nu icke mera därpå. Om han väl alltid mest arbetat för sin egen tillfredsställelse, gjorde han det nu uteslutande och utan hänsyn. Det måleriska föredraget får stigande kraft, bredd och skönhet. Hans
konst förenklas och förädlas. Han mister efter hand det tidigare, ofta högröstade intresset för den yttre apparaten och lägger framgent allt starkare hufvudvikten på själsinnehållet och själsintrycket. Ännu då han målade »Nattvakten» var den brokiga oron, det stojande sorlet, de häftiga rörelserna, underströmmen af energi och kraft, hela det flyktiga ögonblickets gnistrande lek för honom lifvets sanna karaktär och märke. Längre fram är det icke bullret som drager honom till sig, icke oron som han vill framställa, icke stormens röst som tränger till hans hjärta. Hans konst blir efter hand påfallande stillsam. Nu som förr är det hans högsta traktan att måla lefvande lif. Han gör det ännu bättre än förr, men hans uppfattning af uppgiftens kraf är förändrad. Och den gamle Rembrandt har mera rätt än den unge, det är i själens uttryck som hela lifvet bor.
Ären omkring 1650 bringa oss en lång rad .af Rembrandts skönaste och djupaste framställningar af bibliska, i synnerhet nytestamentliga mot^v: Emausbilderna i Louvre och Köpenhamn, Kristus och Magdalena i Braunschweig, etsningar sådana som »Hun-draguldenbladet»* och »La petite tombe». Det finns i dessa framställningar en så underbar visionär kraft, som om en blindlyktas sken plötsligt genomträngde dunklet och läte oss se lif, som verkligen andades, och ingen konst har visat oss något mera sällsamt gripande än denne bleke, spenslige, oansenlige, utvakade, hånade och pinade Kristus, som Rembrandt manade fram ur grafven.
En af de märkligaste öfverraskningar, på hvilka utställningen i London hade att bjuda, var en hertigen af Abercorn tillhörig imposant målning, föreställande nedtagandet från korset, daterad 1650, ett hittills alldeles okändt, betydande arbete af Rembrandt, nästan tre alnar bredt och öfver tre alnar högt, måhända samma målning som »i en vacker förgylld ram» såldes på Rembrandts auktion. Om man icke vill taga konsul Webers tafla för god vara, bevisar denna målning, mot hvars signaturs äkthet icke skuggan af ett tvifvel kan framställas, att Rembrandts konst kunde gå andra vägar än de, som den oftast sökte. Den skiljer sig helt och hållet från andra
* Afbildadt i Ord och Bild 1S95 vid sid. 385.
Källa: Project Runeberg ·
