Sida 580
Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
544 karl madsen.
hans magra bröst, sorgsen, ännu i olyckans djupaste förnedring ädel och upphöjd, saktmodig, mild, öfvermänskligt tålig. Det var sannt, hvad han hade sagt, att hans rike icke var af denna världen. Rembrandt har sökt och funnit den sanne Kristus, som också konsten hade förrådt och glömt för att hylla ett falskt, hedniskt majestät, som tagit hans namn och hans tron i besittning.
7-
Redan omkring 1645 minskas antalet af Rembrandts egentliga porträttmålningar. De moderna, fint klädda herrarne och de eleganta damerna gå hans dörr förbi. En god del af hans senare modeller äro tydligen personliga vänner.
Från den långa tid, som ligger emellan 1647 och 1656, året för den stora katastrofen, hade utställningarna icke att uppvisa ett enda dateradt porträtt, som rimligtvis kunde uppfattas såsom betaladt beställningsarbete. Detta berodde icke på någon tillfällighet; sådana målningar från denna tid äro sällsynta, äfven om de finnas. Det förekommer som om utländingar emellanåt hade gifvit Rembrandt goda beställningar. Ty värr gaf London-utställningen icke tillfälle att få se det 1649 i full kroppsstorlek målade ryttarporträttet af marskalk Turenne, som gömmes i engelsk privatägo. Men det fanns i Amsterdam en icke daterad porträttmålning, som måste hänföras till femtiotalets början eller midt, en af utställningens sällsammaste och vackraste målningar, en af dem, som på alla gjorde det starkaste intryck och af hvilken minnet kommer att lefva längst: porträttet af den pol-skë ryttaren. Det var icke särdeles stort, något mer än två alnar bredt och icke fullt två alnar högt. Öfverraskande egendomligt i uppfattningen, fullkomligt i målerisk skönhet och utomordentligt fint i sin musikaliska stämning visade det tillika Rembrandts rika genius från en sida, som mera sällan framträder i hans konst.
Beställningen har säkerligen roat honom. Huru hemkär holländare han än var, röja dock många af hans arbeten en viss längtan bort, i alla händelser ett lefvande intresse för de aflägsna länder, där lifvet hade starkare färger. De hade för honom icke samma gränser som dem vi kä'nna från våra världskartor. Turkiet och Japan, Indi-
en och Polen hörde alla till det stora riket Österlandet, hvars hufvudstad var det bibliska Jerusalem. För att gifva sina bibliska målningar den rätta lokalfärgen hade han köpt malajiska vapen, samlat ostasiatiska kuriositeter och kopierat en lång rad persiska miniatyrer med den största omsorg. Han drömde sig till Österlandet i bergiga landskapsmålningar, klädde sig själf och sina modeller i fantastiska dräkter för att vinna österländsk karaktär och stämning. Huru välkommet har det icke varit för honom att få måla en man, som, äfven om han icke kom från de mest aflägsna nejder, likväl i Lysowsky-regementets fantastiskt brokiga, måleriska dräkt såg ut som en sann och äkta oriental. Och denne man re.d därtill en häst, som var minst lika så underbar som han själf, högst olik dem som gingo framför de holländska plogarne, ädlare och märkvärdigare än själfve prinsens af Oranien, en fin hvit rashäst, som verkligen kommit från de öknar, där ängeln hade uppenbarat sig för Hagar och räddat den försmäktande Ismael.
På Rembrandts målning trafvar denne häst åstad i skarp profil mot höger; ryttaren sitter fast på sadelns .panterskinn med vänstra handen omkring den röda tömmen; den högra håller en handyxa mot sidan. Han vänder hufvudet tillbaka, ansiktet ut emot oss, ett ungt, skägglöst, friskt, af munterhet lysande ansikte med ett underbart lefvande uttryck af klok bestämdhet. Ansiktet inramas af en egendomlig mössa med en låg, röd, pälsbrämad kulle och tjocka, brungula lappar ned öfver öronen. Han bär en skinande gul ridrock,röda benkläder och stora stöflar; ett pilkoger hänger från bältet. Hästen prydes af en stor plym eller kvast af hästtagel, hvilken fladdrar öfver bringan; hufvudet är ofantligt stort, bakkroppen egendomligt spenslig, rasprägeln är uppenbart återgifven med utomordentlig trohet i karaktäristiken. Ett varmt aftonljus strålar från vänstra sidan in öfver häst och ryttare; landskapet bakom dem ligger nästan helt och hållet i skugga. I skildringen af detta landskap har Rembrandts fantasi gått sina vanliga vägar; man ser de österländska klipporna med alla deras hemligheter, och öfver dem reser sig i solnedgångens skimmer samma runda borg, som vi så väl känna från andra målningar af honom. Till höger framskymta andra
Källa: Project Runeberg ·
