Ord och Bild: 1899

ellen key.

6i i

Tjghetens grund. En människas gåfva af sig själf kan i olikhet med andra gåfvor återtagas, beroende på den mystiska orsaken, att en människa icke äger sig själf. Det är andra mystiska ödesmakter än människans egen vilja som delvis bestämma öfver hennes känslovärld, och hon är blott delvis sitt eget ödes skapare, likasom också blott delvis sin egen lyckas smed. Lifvets dunkla ödesmakter tvinna människolifvet efter oregelbundna mönster, och den enda förnuftiga styrelseprincipen för människolifvet heter en hög grad af frihet, rättigheten att följa sina djupaste och innerligaste känslor utan tvång. Men med allt erkännande af denna grundsats' riktighet, som regel betraktad, upphäfver icke regeln undantaget. Det finnes alltså egendomliga förhållanden af kompromiss, där denstoralifs-lyckan är oåtkomlig, och mot dessaf örhål-landen är kanske icke författarinnan rättvis.

Det finnes exempelvis en barnslighet i människonaturen, som Ellen Key knappast tagit i betraktande, när hon så strängt formulerat sitt äktenskaps- och sammanlefnadsideal som det enda tillåtna. Det finnes en hungerkänsla efter ett hem, som hon ej heller tagit med i räkningen som en faktor i samhällslifvets organism. Det är sant, att det organiskt framvuxna äktenskapet i sin skönaste form blommar endast genom kärlekens fröjd och frid i gemensamma fröjder och ömsesidigt utbyte af egenskaper. Men en dockhustrus näpenhet och förtjusande nycker kunna likväl göra en David Cop-perfield lycklig. Kampen för den materiela existensen och nederlaget i denna kunna skilja tvänne älskande åt, och längtan efter ett eget hem kan förena tvenne lynnen i ett kamratskap för lifvet, som icke är den stora kärleken men som dock står öfver ungkarlslifvets och gammalmöexistensens lyckomöjligheter. Det är svårt att säga, om icke äkten-

skapet också i sist nämnda fall har en mission att fylla och medför en utveckling, som annars blifvit ouppnådd, ty det är möjligt att högsta samhällsbudet ändock är detta: det är icke godt att mannen eller kvinnan är allena!

Det blir alltid en viss slitning mellan individualismens lyckoprincip och samhällslifvet, mellan samarbetets tvång och lyckan af individens ensamhetskänsla. Ett bestämdt släktskapsförhållande mellan dessa åsikter om kärleken som basis för hvarje äktenskapligt förhållande, när detta är äkta, och åsikten om all slags moralisk uppfostran kan hos Ellen Key lätt uppvisas. Äfven socialt förlägger hon nämligen tyngdpunkten för samarbetet mellan människor i den personliga känslans samförstånd. Viljornas strid, intressenas konflikt tror hon kunna upphäfvas genom trollformeln upplysning utan våld eller tvång, genom fredlig uppgörelse utan våldsmedel och ett samarbete på jämlikhetens grundval. Frihetens och de lyckliga förhållandenas makt att stäfja trots och oförnuft formulerar författarinnan naturligtvis icke så skarpt som här är uttryckt. Hon är både allt för världserfaren och allt för uppriktig för att icke inse, att passionens inverkan ej alltid kan besegras annat än genom hårdt mot hårdt. Men det är dock lätt att upptäcka, att hennes moral i sin helhet är baserad på jämlikhetens grundval, på antagandet af en frivillig bättring och ånger som botemedlet mot alla tvister, hvarvid mildhet, förlåtelse och eftergifvenhet hos de styrande blifva inledningen till fredsunderhandlingarna.

Ett sådant partriarkaliskt familjeförhållande torde likväl aldrig på statslifvet kunna tillämpas. Det finnes offer, som den grymma verkligheten fordrar af sina svagaste barn, som af dessa alltid med våld måste aftvingas. Det finnes hämd-känslor och klassinstinkter, som alltid