Ord och Bild: 1899

'620

hellen lindgren.

skola resa sig mot vissa reformkraf, som alltid skola framkalla olycka och strid.

Ellen Key har ofta kastat blickarna på problemet individualism och socialism. Alltför litet af det praktiska lifvets tvång och associationsnödvändighet torde ingå i hennes uppfostringsplan för mänskligheten. Liksom hon ur barnets värld vill bannlysa riset, så vill hon också gärna ställa riset och tvånget som obrukbara öfverflödsartiklar i samhällslifvets hushållning.

Hennes medlidande med den felande är kanske för stort, hennes lärometod på öfvertygelsens väg, om den skulle artmänt tillämpas, kanske för ästetiskt smeksam. Syndaren skall själf gissla sig och bringas att inse sin dårskap — detta är godt och väl. Men om han nu icke vill det och icke vill upplysas? Skall han då icke straffas? Det finnes ett straffsystem, som bör användas så litet som möjligt men som aldrig torde bli föråldradt, så länge förhärdelse och dumhet finnas, det heter med andra ord disciplinär våldsmakt, befallning och hot — det heter helt enkelt att i vissa undantagsfall behandla människor, som ha förverkat rätten att kallas förnuftiga personer, icke som personer men som oförnuftiga. Det kan låta mycket litet humanitärt att förorda ett torrt lydnadskommando mot tänkande och kännande varelser, men i kampen mot hvart enda fall af mänsklig djuriskhet fordras en viss härskaråtgärd, som tämjer med makten af en lagstiftande viljas öfverlägsenhet. Det finnes alltså ett hälsosamt förtryck, lika väl som det finnes en naturlig slafviskhet. Detta naturliga öf-ver- och underordnande människor emellan, detta individens regentspråk, som tar tonen af mystiskt orakelspråk, har sin grund i ett af naturen skapadt system med sina klasser och sin rangordning och ej i någon till ett visst förtryckare-

partis tjänst påfunnen samhällsordning. Intelligens, bildning och en kraftig vilja äro naturliga maktmedel, som lätt kunna urarta, men det naturliga maktmedvetandet hos den andliga öfverklassen skall alltid motsätta sig nivellerings- och jämlikhetsprinciperna. Det är denna andliga förnämhet och dess fordringar och maktbegär, af Nietzsche öfverdrifvet framställda som särskild öfvermänniskomoral, som utgöra en så svår fråga att lösa för den moderne demokraten med kultursympatier. Vill man se verkligheten ärligt i ögonen, måste man emellertid erkänna, att både våld och tvång och själftagen myndighet ingå i ett kultursamhälles beståndsdelar. Det tyckes vara en samhällsordningens kulturlag, att öfverheten icke bär svärdet förgäfves. Synd, som kräfver hårdhet och tuktan, brottslighet, som kräfver straff, dumhet, som kräfver nedhyssjande, majoritetsförtryck, som kräfver listig politik hos den minoritet, som vill segra, allt detta är obehagliga fakta, hvilkas räckvidd kanske Ellen Key icke tillräckligt insett, därför att hon tillmätt för stor makt åt förnuftigheten här i världen. Ofullkomlighet, som måste tvingas att lyda medels stryk och arrest, är en erfarenhet, som hon hälst icke tänker på. Hon tror med andra ord icke på ondskan och på det rent negativa som på en ond makt. Det är kanske på en gång en välsignelse och en fara, att så få goda kvinnor tro på denna mörkrets makt och dess förmåga att skapa vidunderligheter och fenomen af ondska. De förlora därför heller aldrig hoppet om en natur, som håller på att gå i kvaf. Det är därför de så ofta lyckas rädda, hvad som synes räddningslöst förloradt. I någon mån är det så också med Ellen Key. Stormens verklighet och skeppets nöd kan hon tro på, men på skeppsbrottets verklighet tror hon i grunden icke. Därför bli