Ord och Bild: 1899

ellen key.

också hennes botemedel och räddningsmedel ibland för svaga. Hon erinrar då något om den fine salongsherrn, som sade till en skjutsbonde, hvilken körde för sakta: »Om icke skjutsbond' kör på, stiger jag helt enkelt af och säger skjutsbond' sottiser», ett sätt att teoretiskt bestraffa, som på vissa individer ej torde utöfva tillbörlig skrämmande inverkan. Intressant är det härvid att se, huru Ellen Key kämpar mot sin egen mildhet genom att som lära hylla Vauvenargues' sats, att »naturen vet intet om jämlikhet, att dess obestridliga bud är öfver-och underordning, att den starke skall härska öfver den svage», med mera dylikt, hvilket allt står i starkaste strid med andra teorier om beviljandet af full handlingsfrihet åt människorna, därför att de äro människor och på det hela taget emedan alla äro älskvärda och välvilliga.

Det praktiska lifvets konflikter äro både inre och yttre; för Ellen Key utgöra de hufvudsakligen inre. Man känner sig ibland frestad att tillropa författarinnan ett varningsord och bedja henne: Gif oss mera händelser, mera fakta, mera exempel, mera substans och mindre teorier!

Hennes inåtskådande, kontemplativa temperament medför jämte dessa olägenheter just de fördelar, som gjort hennes skriftställarskap sä mäktigt. Det är nämligen detta själfumgänge med hennes egen själ som präglat allt hvad hon skrifvit med den personliga tonens dallrande tonfall, och det är äfven vid framställandet af en sådan anmärkning man har känslan af att vilja tillägga, att konsten att regera människor är mera en konst än en impuls och mera en ton-beräkning än en hjärtesak. Hon har lätt att låta ett kvinnoöga framblicka ur hvad hon skrifver, man läser både tårar, jubel och moderlig ömhet ur den begrundande blicken. Men man läser däri

också rädslan att förlora sig i det kvinliga medlidandet, och det är denna rädsla för att förlora personlighetens stolthet och särmärke, som gett henne ett af hennes representativa, ofta missuppfattade ord: själfhäfdelsen. Det är detta ord och hvad det innebär af personlig kamp för författarinnan, vi nu skola öfvergå att skärskåda som sista frågan i denna uppsats.

III.

Ellen Keys princip är så långt ifrån att liksom Strindbergs vara det allmänna missnöjets, att den tvärtom är den allmänna harmoniens. Om det också måhända ljuder lustigt paradoxalt, att hon fått sitt patos ur fredligheten och ömheten, fast hon åstadkommit så mycken oro, så är det icke desto mindre sannt. Kommer man hennes skriftställarskap in på lifvet, blir man rent af frapperad af den glödande trosvisshet, hvaraf hon besjälas, den starka vördnad och pietet för det i hennes ögon älskvärda och beundransvärda, som ger sig uttryck, så fort hon fått ett svar, som tillfredsställer henne, en personlighet, som gett henne ett återsvar på hennes inre frågor. Då uppenbarar sig det äkta kvinnliga, det sega fasthållandet vid älsklingsidéer eller älsklingsförfattare, såsom Almqvist, Nietzsche eller Goethe, och det mod i denna kärlek, om författaren eller saken har fiender, som är så utmärkande för konstnärens eller kvinnans hjärtehängifvenhet, nästan alltid ej obetydligt blind i sin beundran. Man märker ju genast, att Ellen Key, så mycket teoretiker hon eljest är, har sina favoriter. En sådan favorit är också mänskligheten — in abstracto eller generelt taget. Hon tror på dess stora uppgift, den skall blifva som ett godt barn, den skall icke behöfva få skärf-vorna af djäfvulsspegeln i ögat, dessa