Ord och Bild: 1899

'622

hellen lindgren.

skärfvor, som göra, att man missförstår och tyder allt till det värsta. Har man någon gång iakttagit Ellen Key i hvardagslifvet, omgifven af sin talrika krets af vänner och vänninnor och framför allt af skyddsökande, ser man lätt, huru mycket hon går upp i sträfvan att underlätta andras arbete med råd och dåd — huru mycket hon som rådgifvarinna och personlig hjälparinna finner tid och tillfälle att vara i verksamhet, fast man tycker henne böra vara fullt upptagen af sina offentliga plikter. Hennes otvifvelaktigt allt för stora »beskedlighet» mot hjälpsökande torde endast kunna likställas med Viktor Rydbergs. Ellen Key har liksom han kraften att känna deltagande och sympatiens offervillighet. Troligen är det denna offervillighetens fara, som gaf henne första impulsen till hennes stora ord: själfhäfdelsen, själfbejakelsen.

Själfhäfdelsen är ingen oblandad njutning af ens eget jag, det är därpå jag företrädesvis vill fästa uppmärksamheten, ehuru den naturligtvis är en sorts egoism. Den är snarare ett tragiskt ord för alla, som ha lätt att älska och beundra. Själfhäfdelsen — med andra ord: att göra sin personlighets anspråk gällande — är för dessa sympatiens människor snarast en själfuppoffring. Själfhäfdelsen kan t. ex. innebära det ofta hårda krafvet att lösslita sig från det för sent upptäckta kotteri intresset och kotterityranniet för att följa sin egen, af samvetet eller det individuela sanningsmedvetandet utstakade väg. Själfhäfdelsen innebär ett modigt uttalande af ens eget inres protest, när det kommer till starka konflikter, där smidighet och ja-sägande vore den bekvämaste vägen — den innebär kampen för att vara fri, när man hälst ville vara bunden. Med andra ord — själfhäfdelsen som pliktbegrepp i förbindelse med lidande betyder för den som fattar ordet: krafvet på princip-fast sanning, när man hälst ville vara

älskvärdt falsk. Den är alltså alldeles icke ett fegt eftergifvenhetsbud för sina egna önskningars epikureism, men en stoicism, en ståndaktighet att tro på sig själf och lefva i enlighet med sitt eget samvetes inre, tämligen abstrakta bud och stadgar. Bland dessa Antingen — Eller, där själfhäfdelsen har svårt att göra sin stämma hörd gent emot artighets- eller älskvärdhetsrösten, kunna nämnas exempelvis sådana fall, då det kan gälla att göra opposition i den familj, där man är trotjänare eller barndomsbekant, eller att i denna familj göra opposition mot den vana man innerst ogillar, ehuru den icke personligen gör mig det ringaste ondt. Allt detta ser man ofta vara just det kvinnans mandomsprof, som är för henne svårast att bestå. Det är helt enkelt blott i smått samma mandomsprof, som det gäller att bestå för reformatorn af stort eller smått i staten, när han gör ett inlägg, där han alls icke personligen har med saken att skaffa, därför att han tycker, att orätt sker och bör beifras. Hvad man tycker sig kunna läsa fram ur Ellen Keys för öfrigt tämligen sväfvande fordran på själfhäfdelse är en sådan praktisk agitationskraft, som dock icke så mycket gäller det egna jaget som principerna, en filosofisk djärfhet att »kläda skott» för ens egen sannings- och skönhetskänslas protest. Hvad hon menar med detta ord tyckes vara ettställföreträdarskap eller målsmanskap för de minderåriga bland människorna och tillika en känsla af ens egen auktoritet, med andra ord att vara sin egen lagstiftare. Det senare innebär då också en både inåt- och utåtver-kande trygghet att hvila på sig själf, som till och med medför ett mod att »blanda sig i» andras angelägenheter för att uttrycka sitt eget inres oförgripliga mening. Är det sålunda, som här sagts, hennes mening att vilja med ordet själfhäfdelse uttrycka en plikt att icke förtiga sin rättkänslas