Ord och Bild: 1899

'624

hellen lindgren.

tens afståndstagande från att gå i flock höra båda till de andligen eldfarliga ämnena och sprängämnena. Man kan dessutom svara både ja och nej på frågan om själfhäfdelsens nytta som vapenskrud för alla. Den är för öfrigt mer att rekommendera som högtids- än hvardagsdräkt, och om den också alltid bör finnas till hands som en andligt friborens frihets- och själfmedvetande, bör den därför icke i tid och otid framtagas. Trots alla dessa om och men hör den till de beståndsdelar af äkta mänsklighet och känsla af människovärde, som äro alldeles oundgängliga för hälsan och sundheten i utvecklingen. Man skulle kunna kalla den en aristokratisk dygd, icke i den meningen, att icke hvarje människa borde behöfva den, men därför att blott ett fåtal förstår att använda den. Det är ju olyckan med allt det finaste och bästa, att nyttan af dess förståndiga bruk icke kan förekomma de skadliga följderna af dess missbruk. Själfhäfdel-sen fordrar, i den mening, vi nyss gifvit ordet, en takt, en bildning, en ärlig uppriktighet, ett sam förståendets deltagande och en djup blick, och vid frånvaron af dessa egenskaper blir den till ett tveäggadt svärd i den oöfvades hand, när den användes som anfallsvapen. Hvarje opposition, hvarje reformatoriskt ingripande bör föregås af uppfostran i själfbehärskning, varsamhet, vishet. Det behöfves yrkesskicklighet äfven för att aga, och den andlige tuktomästarens lätta hand måste äga samma fina urskillning som operatörens, när hans knif gör sina bästa snitt, eller fäktarens, när han utför sina mest glänsande parader. När ärlighetens allvarsord kommer bestraffande in i mjuka och ömtåliga förhållanden, då verkar det så ofta till skada, när det är ämnadt att verka till gagn, och lifvets förvecklingar äro ibland af så känslig art, att icke blott »n'est pas prëtre qui veut

l'ëtre» utan att rent af hvarje vidrörande ibland kan vara till skada. Det är också därför som i de religiösa angelägenheterna, där omvändelsenitet florerar och de intimaste samvetsfrågor skola vidröras, den uppriktige biktfadern och förtroendemannen önskar sig rent af en högre vishet och kraft af höjden för att utföra sitt värf, innan förmaningsordet faller. Men ordens och exemplens kraftpredikan är därför icke vanmäktig, när den rätta andan besjälar dem. Tvärtom. Det ligger därför i Ellen Keys uppfordran en så hög maning till själfupp-fostran och själfmedlidande med sina egna svagheter, att dess värde som uppfostringsmedel, om detta ord får sin rätta betydelse af »frihet under ansvar», är oberäkneligt.

Det är härvid blott oförsiktighetens oberäkneliga faror man måste frukta. Ty hvem vet ej, att pärlor kastade för de omogna ha samma verkan som förr, nämligen att dessa, för att använda evangeliets ord, »vända sig om och rifva eder». Det lynnesutbrott, som oftast efterföljer en rättelse, är som bekant en betydande fara för rättelsens verkan och varaktighet. Af denna anledning är det som själfhäfdelse i så intima förhållanden som vänskap och kärlek blir ett jämförelsevis så sällan användt medel, om också icke-inblandningspolitiken oftast har sin grund i feghet eller likgiltighet. Se där förklaringsgrunden till tystnaden i många äktenskap, där den ena partens »tiga och lida» kan verka upprörande som ett samtycke till uppenbar orätt, utan att dock faran är så stor som den förefaller. Den förfördelade använder ofta tystnadens vältalighet med bästa resultat eller nöjer sig meds må-anmärkningarnas regndropp i stället för naturens fulla utlopp för indignationens störtflod, och se! hvad som ka7i verkas, verkas utan alla våldsamma naturrevolu-.