Ord och Bild: 1899

ellen key.

6i i

tioner. Praktiskt taladt borde alltså receptet själfhäfdelse förses med en liknande bruksanvisning som den, hvilken plägar stå på läkarrecepten: att läkemedlet ges in blott i smärre doser och efter vissa mellantider.

Äfven när själfhäfdelsen blott är ett slags upproriskhetsanda för ens egen känslovärld och utgöres af ett ensamhetsbe-hof, som afvisar all främmande hjälp och inblandning för att komma till klarhet med sig själf, kan den lätt öfverdrifvas till ett egenartens högmod, en afvisande upptäckarsjälftillräcklighet, som ej alltid äro främmande för hvarken Hugo, Richard eller Julianus i Ellen Keys Jaktslott. För hvar och en, som vill förstå, hvad deras fordran på subjektiv själfhär-lighet innebär och hvad konstens och konstnärens sträfvan efter underbart djupskådande i sin egen natur betyder, skall det likväl bli lätt att fatta, att en god del af konstens och lifvets hemlighet ligger i själfhäfdelsens bikt gent emot sig själf lika väl som mot yttervärlden. Kortast skulle vi då vilja formulera själfhäfdelsens program så: En bekännelse af det egna jaget, som kan innebära dels en opposition mot all tvångspropaganda som ett intrång på a7idras frihet, dels också cn konstnärlig meddelelse af ens eget väsens innehåll, ett dop, en ingifvelse af ens egen andliga kraft åt andra, därigenom att man själf försöker stå som den vackra taflan — hvilket är den rätta propagandan. Vi återfinna alltså författarinnan äfven här på de redan kända vägarna. Ty själfhäfdelsen innebär ingenting annat än ett sammandrag af hennes gamla satser. Hvad hon vill säga är, att förtegenhetens och det indirekta missnöjets bakvägar äro det abnorma, att den fria, friska, ärliga öppenhjärtigheten, den direkt utsagda motsägelsen, med ett ord förtroendet och förtroligheten åstadkomma den sunda och normala jämknings-

Ord och bild, 8:de årg.

och afpassningsprocessen i ett lifsförhål-lande. Otvifvelaktigt har all vår takt och grannlagenhet gjort oss för stora som diplomater och för små som människor och åstadkommit mycket onödigt martyrskap.

* *

Själfhäfdelsen som en sådan rättfärdighets- och harmonikamp och dess både kval och lycka prisar Ellen Key ofta och med starka ord. Ty hon prisar äfven kvalet. Hon talar ofta om den lidandets glädje, som är förenad med hvarje människolif, som är »själfhäfdande», och hon talar också ofta om den glädje modet skänker —- martyrens glädje. Det på en gång personliga och opersonliga hos henne framträder härvid i ganska bjärt och intressant kontrast. Kvinnan hos henne har en kamp att bestå mot det manliga, den opersonliga sympatien för idén en kamp mot den personliga för människan, principfastheten en kamp mot det advokatoriska underhandlarlyn-net, som vill sammansmälta de många ståndpunkterna, som förstår dessa men som lyckas uppnå att förena de logiskt oförsonliga motsatserna icke alltid i en fredlig amalgamering utan ett logiskt saltomortale, enär stridselementen, som skola sammanjämkas, göra uppror; konsekvensen vill ha sitt, och hjärtat fordrar sitt. Den kvinnliga känslans sympati för olika lifsåskådningar råkar i delo med ett annat kvinnligt element, ett personligt kän-slodiktatorskap. Det abstrakta förståndet höjer sin kala hjässa och talar förstånd och klokhet, men bakom den gamles rygg händer det, att några små putti, som på Correggios taflor, räcka lång näsa åt den gamle, och midt i en procession med hedniska tankar dyker plötsligt ett ansikte fram, som påminner om det törnekrönta hufvudets smärtfulla uttryck. Hon dväljes i den Törnrosslottets flygel,

40