Ord och Bild: 1899

'62

hellen lindgren.

som hon låtit inreda åt sig med ett barns förnöjelse öfver att se ett sagoslott förverkligadt. I den ena salen sitter kvinnofrågans akademi till råds, i den andra håller fredskongressen sina sammanträden, i den tredje äro arbetarefrågans representanter inhysta, i den tjärde är biblioteket; där är ett olympiskt lugn rådande, rummet är passande för hennes vältaliga sympatibekännelse för Goethe och hans olympiska lugn. Hans utanförstående samkänsla med all mänsklig äflan som blott en tidsvåg i den stilla oceanen af mänskligt böljesvall, som snart försjunker i den eviga hvilan, tilltalar henne lika mycket som Nietzsches personlighetskult af de förnäma original, som bo på bergsspetsarna. Kanske uppnår dock hennes skildring den starkaste färgglöden, då hon får ge sig hän i en biografis intima meddelelser. Det är därför, att hon så gärna sätter sig in i personens »utvecklingsmöjligheter» och »lyckomöjligheter» — låt oss taga vara på dessa sammansattta ord, dem hon så mycket älskar, likasom ordet »lifsvärden» — de äro betecknande. Hennes kulturskildringar få också just då sitt högsta betyg af oss, när de mest verka som en personlighetsskildring af hela mänskligheten, fattad som en enhet, ett sammanhängande helt med en mystisk personlighetskänsla som sin enhetliga rörelsekraft. Ty för henne lefva alla historiens gestalter och förhållanden ett förnuftigt lif. Att bakom eller åtminstone bredvid detta förnuftiga står ett oförnuftigt måste och ett oförnuftigt varde, att Ahriman, mörkrets furste, delar väldet med Ormuzd — det har hon kanske sett, men hon vill se så litet som möjligt af naturvåldets sfinxgåta, och bäst är det säkerligen för oss alla att ej för länge se ned i den forsens ända-målslöst bubblande djup.

Se där hvad som kanske är hennes begränsning — det allt för symmetriska,

det alltför ändamålsenliga, det alltför allvarsamma och meningsdigra. Man längtar mest efter hvad man saknar mest, och det är därför Ellen Key i många vändningar förhärligar jaktslottets animal coeleste, »det där i himmelsk mening lätta sinnet, som är den fulla harmonin emellan väsen och vilja». — »Människorna ha förstört tillvaron genom att de nödvändigt skola ha ett mål — inte bara för lifvet utan för allt i lifvet! Jordelif-vets mål är evigheten, och evighetens mål är saligheten. Man älskar för att förlofva sig, och förlofvar sig för attgifta sig och gifter sig för att föda barn och föder barn för att skaffa dem ett ämbete. Man studerar för sin examen och tar examen för sin befordran. Man promenerar för sin hälsa och reser för sin salongskonversation. När skall ändamålsenligheten försvinna för mållösheten, som ensam kan försköna tillvaron?» Ty äfven i det meningslösa ligger något besynnerligt tilldragande. Hvad jag här åsyftar är dock svårt att i ord återgifva. Det är en den muntra galenskapens ton, som går igenom lifvet, en barnaskrattets melodi, ett pojkupptågets gyckel. Den kan vara harmlös och oskyldig, men den är det visst icke alltid, och äfven i senare fallet är det svårt att säga, om den icke är nödvändig. Den sympatiska kvinnonaturen har för mycket sympati med människorna, för stort intresse af att se lifvet som helhet för att i allmänhet kunna undgå att smärtas af detta betydelselösa, som verkar som saga, denna upp-och nedvändning af det vanliga, som verkar som humor, och denna rena detalj utan både början eller slut, som är rent tidsfördrif och som för de själfulla verkar som fragment, något oafslutadt, ett brytande af löften om något som kunnat blifva. All lek får därför en plågsam bibetydelse af att icke vara allvar, ja till och med stå i förstörelsens tjänst