Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

HVAR 8 DAG

om någon vill höra på, ty det var märkligt nog, det med. — Men hvad jag skulle säga. — Hur det var, det ena med det andra, så dröjde det länge nog innan jag kom mig för att ordentligt se igenom Billy Gordons kvarlåtenskap, som så oväntadt kommit att stanna i min ägo. Uppriktigt sagdt så pinade det mig för mycket att tänka på det — ville helst shppa allt som påminde. — Så gick tiden och det var väl först ett lialfår senare, då jag fått fast bostad och anställning och började ordna mina grejor en smula, som jag kom mig för att genomse de där sakerna. Jag tänkte att jag kanske borde se till om det fanns något som kunde leda till upptäckt af hans anförvandter, som väl borde få tillförlitlig underrättelse om hans död och allt sådant där. — Men det fanns, noga räknadt, ingenting sådant; och jag förstod nu att han tagit alla sina viktigaste papper med sig i grafven — det var dem ban stoppat på sig den där morgonen. — Bland hans saker fanns en del bref utan kuvert och endast underskrifna med förnamn eller initialer — några fotografiporträtt — ett par, tre böcker — i en af dem stod namnet Ronald Duff, men den kunde ju ha varit lånad — och en del småsaker, en sigill-ring, ett par bröstnålar och sådant. — Ja, där fanns verkligen också ett kuvert med utanskrift till välborne Ronald Maxwell Duff — och det fäste jag mig förstås vid och funderade en hel del på; ty det namnet kände jag igen — men, Herre Gud!

— jag hade så mycket annat i hufvudet den iiden

— — Ja, underliga äro Herrans vägar —.

— Emellertid — den där tidningsnotisen — — så mycket kan jag säga, att hvad jag har i förvar nog är tillräckligt och mer än tillräckligt att bevisa Billy Gordons identitet; och för resten kan jag själf svära på — — han var ju en lefvande aibild af

— — bråddes på släkten, med ett ord. Det är, soim sagdt, — min släkt. — Och inte för min egen skull, men för Jacks — för min präktige pojkes skull, så skall jag väl göra mig besvär att reda upp den här affären — det kan bli en stor skillnad för honom detta — men det hör nu inte hit.

— Ja, nu har jag uppehållit herrarne länge nog med mina skepparhistorier. Tack för att ni hört på så beskedligt. — Heder och tack! — Det gör godt. i en gammal kropp och själ att se så många vänliga ansikten omkring sig. Tack och tack! — Godnatt! —

Så slutade. Robert Maxwells historia — för den gången. Fortsättningen — icke utan spänning af-vaktad af åtskilliga bland hans tillfälliga åhörare

den aftonen — kom först några månader senare, då tidningarna meddelade att den stora Ardmoreska arfsprocessen i England nått sitt slut, i det pretendenten afslöjats som en fullständig bedragare — — samt — ännu mera sensationellt — att som fullt laglig arfvinge till gods och titel erkänts den aflidne härtigens brorson, Robert Gordon Maxwell — »son till den en gång i rikets andra stad välkände och högt aktade affärsmannen John Gordon Maxwell, samt själf i vida kretsar känd och uppburen som en af vår ångbåtsflottas populäraste befälhafvare».

— Med andra ord: gamle Max.

Att han verkligen ännu i åtskilliga år lefde högt aktad och ärad som härtig af Ardmore, grefve af Isla och innehafvare af ett halft dussin andra höga titlar och värdigheter — en väldig jägare inför Her-ranom och outtröttlig befrämjare af alla goda företag till mänsklighetens förbättring, om ock på sitt eget originella sätt — att han i sinom tid, äfven han, samlades till sina fäder och vardt begrafven i den högförnäma familjens marmorprydda mausolé i dön världsberömda parken — att den nuvarande, allmänt uppburne härtigen icke är någon annan än Robert Maxwells präktige Jack, och den unga här-tiginnan, hvars skönhet och beundransvärda toaletter omtalades af alla tidningar vid konung Edwards senaste mottagande i Edinburgh, i själfva verket just är den blåögda svenska flicka, hvars porträtt gamle Max förr så gärna visade i förtroliga stunder, då han med rörelse berättade om »barnens» vackra trofasta kärlek och hur hon lofvat vänta på den käcke unge ingeniören, som arbetade så hårdt för dem båda därute i fjärran västern, »om det så vore i tjugo år» — allt detta och mycket annat tillhör Nyare Historien och anföres ofta som bevis på att all romantik ej —• som man så ofta hör klagas

— är försvunnen ur verkliga lifvet »i våra prosaiska dagar.»

Men romantik finnes af många slag — och hos en och annan af dem som den stormiga dagen utanför Öregrund hörde Robert Maxwell på sitt enkla språk tälja indianskans korta, tragiska kärlekssaga, dröjer minnet däraf kvar som den fina genomträngande doften af en sällsam, främmande skogsblomma, bredvid hvilken alla den odlade trädgårdens vällukter och salongenias parfymer synes en smula konstgjorda, grofva och banala. Att på papper och med skrifna ord vilja återgifva den doften är nog ett fåfängt arbete — men jag har dock velat våga försöket.

»Kanoten lyftes ett ögonblick högt upp på den blanka, grönklara rundningeii, där fallet börjar —