Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

Nattfåglar? — Jaja, jaja — kan så vara. Inte vet jag.

— Billy och jag trifdes på det hela taget godt tillsammans och förliktes väl; det föll aldrig ett ondt ord emellan oss — vi var goda vänner och kamrater, men så där verkligt bekanta blef vi ändå aldrig, så underligt det kan låta. Det var något märkvärdigt förbehållsamt hos honom och det förtroende som han inte gaf, ville jag naturligtvis hvarken locka eller truga mig till. Af hela hans sätt och bildning kunde tydligt märkas att han hörde till öfverklassen — det var nog för mig. Där i landet forskar man i allmänhet inte efter sina kamraters föregående lif — det närvarande får vara tillräckligt.

— Som arbetskamrat satte jag värde på honom och för resten var han både treflig och intressant på många vis. Men det var och blef ändå något främmande för mig hos honom — något — jag vet inte rätt — kallt och hårdt, som kunde vara rent af frånstötande, och som kom mig att undra ibland hvad det kunde vara för slags historia han hade bakom sig egentligen. Af ord som han fällde och ett och annat som han berättade — så där tillfälligtvis, då vi kommo att resonnera med hvarandra — kunde jag förstå, att han hörde till de karlar i hvilkas lif kvinnorna alltid spela en märklig roll — fast just inte någon af de vackraste, Gud nås så visst. Han talade ibland om dem på ett sätt som — ja, som kom blodet att koka i mina ådror. — Se, för mig är och blir kvinnan nu en gång för alla skapelsens krona och vår Herres mästerverk och min tanke är nu den, att till och med de sämsta bland dem äro bättre — för den som ser till hjärtat — än de flesta af oss manfolk. — Ja, hvar och en dömer förstås efter sin erfarenhet — min mor, Gud välsigne hennes minne, var en fullkomlig Guds engel, och det var mm salig hustru med — det var väl därför jag fick behålla dem båda så kort — —.

— Nå —! Vi hade väl varit däruppe en månad, utan att se eller tala vid någon annan människa än hvarandra. Det vill säga — jo, sett hade vi ju — det låg ett indianläger ett stycke längre nedåt sjön, och vi sågo allt emellanåt de lätta björkbarkskanoterna med sina kopparfärgade, svarthåriga roddare blixtsnabbt skymta fram mellan holmarne och glida förbi — men med folket hade vi för öfrigt inte haft någon beröring.

— Vi turade om hvarannan vecka, Billy och jag, att laga maten och sköta de husliga sysslorna — så pass de voro — medan den andra gick till arbete. Uppriktigt sagdt, så tror jag just ingen af oss någonsin var synnerligen road af det där matlagningsarbetet — det låg inte vidare för oss; men Billy tycktes för hvar dag finna det allt mer odrägligt. Han började också för resten bli litet konstig till lynnet, butter och tvär, retlig och underlig på alla vis — alls inte sig lik — kunde rätt som det var lämna allt vind för våg och ge sig ut i båten och stanna borta i flera timmar, eller också göra långa ströftåg utåt stranden och komma hem alldeles dödstrött och ilsken som en skadskjuten björn. Jag började rakt bli orolig för hur det skulle sluta.

— Så, en morgon — det var Bills vecka — gick allt rent på tok. Fisken var halfrå i pannan, vattnet kokte öfver och släckte elden — det var missöde på missöde. Jag sade ingenting — ville inte göra ondt värre — och han teg också i det längsta, fast han såg ut som ett åskmoln. Men just som jag skulle till jatt gå, slängde han pannan, som han höll på att diska, långt utåt marken och sparkade till den rykande brasan så att bränderna flögo.

— Ger detta tusan, svor han till. Jag står inte ut längre. I dag far jag ner till indianlägret och skaffar mig en squaw. —

— Gärna för mig, sade jag. Jag tyckte inte det var värdt att resonnera med honom i det lynnet, och det föll mig aldrig in att saken kunde vara allvarligt menad.

— Jag gick till mitt arbete som vanligt, men då jag mot aftonen kom tillbaka, hörde jag röster i lägret och då jag kom närmare såg jag Billy sitta vid elden med sex indianer, under det att några gamla indiankvinnor sutto nedhukade och hopkrupna ett stycke längre bort.

»Billy Gordon lade högtidligt två finger på boken — — —». Kliché: Bengt Silfversparre

— Det var indianer af Chippewa-stammen och den gamle höfdingen, som förde ordet, kunde till en viss grad uttrycka sig på bruten engelska — teckenspråket fick fylla luckorna. Det gällde tydligen en