Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

HVAR 8 DAG

andra, inno i Jandet. Hvad han haft för sig under tiden vet inte jag. För egen del hade jag haft anställning som prospektare hos ett af de stora guldsökarebolagen och haft groft betaldt — — nu hade jag emellertid fatt lust att försöka litet för egen räkning; jag såg mig just nu efter en passande kompanjon och föreslog honom att vi skulle slå oss tillsammans. Och det var han med om.

— Se, det är så att där uppe i Ontario fins ytterst litet fritt guld, men en oerhörd guldmängd inne i kvartsen — är lyckan god, kan man träffa på en otrolig rikedom i goda »veins» — — men det är förstås inte så ofta man har den turen. De flesta däruppe äro skogsmänniskor eller prospec-tors — det vill säga sådana som gå omkring hela lifvet och söka lyckan, fast få finna den — nå ja, så är d^t ju litet hvarstahs förrästen. — Två prospektare gå vanligen i kompani, ha sina kanoter, tält, bössor, salt. mjöl. té och socker med sig — några bergborr och släggor och en trettio, fyrtio kilo dynamit — det är hela utrustningen. Sjö och land och skog förser dem förrästen med riklig kost.

— Moose och Svartbjörn och fågel i skogen och sjöarne alldeles fulla af den härligaste lax, gäddor, rnuskalong och stör — så mycket man kan önska.

— Lyckas nu prospektare finna kvartsberg som ser någorlunda lofvande ut, så ta de prof af stenen, stötT den mjölfint i en mortel och vaskar ut mjölet i stekpannan — konstigare don beslå de flesta sig inte — är den* guldförande, då synes ett litet tråd-firit guldstreck i pannans kant, ju längre ju bättre

— är det lofvande, så sätter man upp märke vid claimen och börjar arbetet med borrning och skjutning. Är-kvartsen mycket guldstark så lönar det sig att stampa och panna den själf, men eljest samlas alla guldförande bitar och transporteras i sinom tid till stampmillen — stora bolagsaffärer, som antingen köpa kvartsen eller stampa den mot viss procent af guldvärdet. — Ja, de större grufvorna bedrifvas förstås bolagsmässigt — men tusen sinom tusen prospektare äro ute för egen räkning i skogarne där, ty de kunna alltid finna platser som äro af rent kolossalt värde — antingen att bearbeta själfva eller sälja till något kompani. — Ja, det var nu d e 11 —

— Det var vid Stora Skogssjön — Lake of the Woods — som Billy Gordon och jag först försökte vår lycka. Men det tröttnade vi snart på. Antingen var kvartsen för mager — eller också stod där ett par förargliga stenrös, som visade att någon annan redan gjort sig till laglig ägare af den claimen. Vi kom öfverens att ge oss af längre från allmänna stråkvägen — upp till de stora skogarna vid Rainy Lake. Ett par hundra engelska mil är ett intet för ett par starka armar och en cederträ-kanot, som flyter som en blåsa på vattnet — ja, det är farkost det, må herrarne tro — byggd i smäckraste form af finaste cederträbord — tunna som cigarrlådor — lätta så att en man kan bära dem på hufvudet uppför de långa portagen — de kallas så, stigarna utmed de forsar, som inte kunna passeras med båt och uppför hvilka allt, packning. proviant och båtar, måste transporteras landvägen — då gäller det att ha lätta och praktiska don, skall jag säga! — och där är kanoten på sin plats. För att inte tala om sjön —. Bara man vant sig vid den obekväma ställningen och paddlingen och lärt sig hålla jämnvikten, så öfvergår farten allt hvad jag sett i den vägen. Och bära göra de rent förvånande — fast en knappt skulle tro att de kunna tåla tyngden af ett barn en gång, så smala och bräckliga som de se ut.

— Nå! — färden den gick lyckligt — swisch,

swisch, timme efter timme med taktfasta tag öfver spegelblänk sjö — så stretande och kämpande uppför den breda, strida älfven ofvanför Sandusky — bära båtarna och alla andra grejor uppför de två långa portagen på branta, slippriga stigar — det var många steg — ingen lek, precist, men gick gjorde det. Om nätterna voro vi i land, tände upp eld och sof på bara hårdfrusna marken där bredvid, inrullade i våra stora grå Hudsonbay-filtar — om det var rimfrost utanpå dem om morgonen — hvad gjorde det! Man var en smula yngre den tiden och starka som björnar voro vi båda två.

— Efter några dagar hade vi passerat Fort Francis och styrde ut mellan Regnsjöns tusen skog-bevuxna holmar och öar. — Vackert land däruppe; men underligt allvarsamt. Skog och skog — urskog, som sträcker sig norrut till dess den eviga isen börjar — det är som strök det något af död och nordpolskyla genom luften däruppifrån ibland. Svart, hög furuskog, med en krans af hvitstammig björk

— den stod i ljusa vårgrönskan nu — nere vid sjökanten. Underskogen är ogenomtränglig — rent trollsnår — och de gamla döda träden ligga och ruttna i tusental där de fallit. Det är att låta yxan gå jämnt då man vill fram; rödja stig så godt som för hvart steg — det händer nog ändå man får ge tappt. Tämmeligen liten känner man sig i sådan ödemark, som aldrig trampats af hvit mans fot, skall jag säga, — man märker att man är ett stoftgrand i naturen inför vår Herre. — —

— Nå! — vi arbetade oss upp till motsatta ändan af sjön, så långt vi kunde komma. Minst hundra mil från närmaste nybygge. Där slogo vi upp vårt camp och började söka kvartsberg. Turen var som den kunde, ibland bättre, ibland sämre; men här åtminstone hade ingen varit oss i förväg. Ett härligt lif för rästen — kollossalt härrrligt! — Splen did! — — Upp klockan fem, bums i iskalla sjön

— så i fullt arbete hela dagen — och så då natten kom, den goda, sköna sömnen. — Jo, man sofver godt i tält, skall jag säga, med vår Herres rena luft i lungorna, svept i sin filt på en bädd af finhackad, doftande balsamfur — ingen bolster i världen kan jämföras med en väl lagd balsamdyna! Man sofver godt — då man väl en gång lyckats somna — det har sig inte alltid så lätt. Se skogen, den sofver inte om natten den. Den vakar, den börjar just liksom att lefva då — det är så många underliga väsen, som bo därinne i svarta skuggan, stumma och blinda så länge solen är uppe, men som komma fram och drifva sitt spel då natten faller på. Jag har legat vaken ibland och hört på dem. — Det surrar som en spinnrock, det brä-kei som ett får, det jamar som en katt, det skrattar och gråter som en flicka som har spasmer.

— Räfven skäller och tjuter och älgtjuren råmar långt inne i snåren — — så knakar det i grenar och torrt ris, det är en stor, tung kropp som tränger sig fram, det flåsar och pustar och går och går med tunga, långa steg, bom, bom, bom — det tassar och prasslar och flaxar, det kvider och kvittrar och ringer som med bjällror — — blir det en för galet, så håret reser sig på ens hufvud och man rusar upp för att öppna tältdörren och åtminstone med egna ögon se hvad det är för sattyg som försiggår därute, så stryker det något förbi ens ansikte, lätt och svart som en skugga, och eld-fluggorna svirra omkring i buskarne så det blixtrar för ögonen och man inte vet om man drömmer eller är vaken — och så börjar något tjuta långt, lä ngt inne i skogen så himla-erbarmligt att blodet stelnar i ens ådror och man dyker ned i bädden så fort man kan och sveper filten om öronen--.

— 204 —