Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

HVAR 8 DAG

tat sin läsning. — Det här tycks på sätt och vis också höra till historien — —. Behagar häradshöfdingen se — ? Tillkännagifvande i Post- och Inrikes från engelska legationen — — önskas upplysningar angående förutvarande kaptenen i engelsk tjänst Ronald Gordon Maxwell Duff — —

— »Uppehöll sig här i Sverige omkring 1876 samt spårades sedermera till Canada, dit han medföljt emigrantångare från Göteborg under namnet W i 11 i a m eller Bill Gordon--» läste häradshöfdingen vidare.

— Great Scott|

Det var ytterligare en af gamle Max' många egenheter att han aldrig svor — i vanlig bemärkelse. Då hans känslor på ett eller annat sätt blefvo honom öfvermäktiga och för sin lättnad kräfde ett starkare uttryck, fann. han detta gemenligen i ett slags anropande af någon sitt lands stora nationalskalder. Denna gång röjde det halfkväfda, ofrivilliga utropet en så ovanlig sinnesrörelse att sila hastigt vände sig mot honom för att se hvad som kunnat bringa hans vanligen orubbliga lugn så ur jämnvikten. Han satt alltjämt med händerna stödda på knäna och stirrade framför sig med rynkade bryn och frånvarande uttryck.

— Kände kapten kanske —? vågade sig någon fram med en fråga.

— Kände —? Jo — — han strök sig eftertänksamt öfver mustascherna — det lät nästan som om han talat i sömnen. Jo — jag kände Billy Gordon — —. Du sto-re Wal-ter Scott —! — Jag kände honom. M e - e - n! — inte tänkte jag 1 — Jo, jo,

— underliga — underliga äro Herrans vägar och o-u-t-ran-sak-liga hans stigar! — Förlåt, häradshöfdingen, förlåt — skulle vilja öfverhala den där tidningsnotisen en gång till. Tackar, tackar så mycket.»

Han bredde ut tidningen på bordet framför sig och genomläste långsamt, med djupt allvarligt uttryck och spänd uppmärksamhet, den ifrågavarande artikeln. Därpå langade han djupt ned i bröstfickan och framdrog mödosamt den ofantliga plånbok af fordom gult läder, som vi alla kände så väl

— lade den på bordet och började genombläddra dess synnerligen rikhaltiga och skiftande innehåll, där sedlame i själfva verket spelade en försvinnande liten roll bredvid de anteckningar, bref och tid-nirgsurklipp, som utgjorde samlingens hufvudnum-mer. Här funnos uppgifter om bästa sätt att torka och röka fisk, praktiska rön af alla slag, jakthistorier och märkliga anekdoter om djur, framförallt hundar — gamle Max var passionerad hundvän och en väldig jägare — spökhistorier och redogörelser för egendomliga drömmar, varsel och öfvernaturliga uppenbarelser, läkarerecept och huskurer, kärleksfulla poem och artiklar i politiska och filantropiska frågor, allt i brokig blandning — men framför allt och alltid — de sista brefven från Jack, hans käre, präktige gosse, om hvars modiga och ihärdiga kamp långt bort i den vida Västern för att bygga ett hem och en framtid åt sig och den han höll kär gamle Max i förtroliga stunder hade så mycket att berätta Någon sade en gång att Robert Maxwells gamla plånbok var lika rymlig och omfattande som hans hjärta — och det låg en viss sanning i detta.

Han letade några ögonblick och framdrog därpå ur en af sidofickorna ett stort samman vikit papper, i hvilket han ögnade, halfhögt mumlande för sig själf.

— Hm — I förteckning öfver bruna skrifbordets innehåll — det var det inte--klaffen i chiffoniern

— inte heller — gamla sjökistan på vindskontoret —

— hm, hm — Billy Gordons kvarlåtenskap etc. — riktigt, riktigt 1 — Jaha. Så var det. Åh, du milde

Bums — — terr-i-i-beltI — Ronald Gorden

Maxwell Duff — —. Ja, Herrans vägar I — Kan man tänka sig —I

Han blef åter sittande några ögonblick, stirrande framför sig med händerna på knäna, helt förlorad i tankar.

— Maxwell, insköt åter samma okufligt vetgirige yngling, som nyss varit framme, det skulle väl inte händelsevis vara någon släkt till kapten? —

Robert Maxwell rätade upp sig, drog djupt efter andan och såg sig långsamt omkring på alla de nyfikna och intresserade ansiktena.

— Släkt? sade han. Jo — det är min släkt. Det är mitt folk. Det är mitt folk. Och alla d ö d a 1 — Fem ståtliga söner. Åh, Herre Gud! — Ja, lifvet, det är ett underligt ting.

— Kors i all väriden — då kanske också härtigen — — I det var åter den kunskapstörstande som gjorde sig påmind, fullkomligt oberörd af de ogillande blickar, som sändes honom från alla sidor.

— Härtigen var min farbror, sade Robert Maxwell enkelt, men med en egendomlig värdighet. Och Billy Gordon--Billy Gordon var — —.

Han strök sig ett par gånger öfver den kala pannan och såg sig därpå åter omkring i kretsen med sitt goda, barnsliga leende.

— Ja, ursäkta — god* vänner, sade han långsamt. Det kom just som litet oväntadt det här. Jag blef liksom litet — —. Se, jag kände Billy Gordon — — och jag tror att jag nästan är rätte mannen att lämna de där upplysningarna, som legationsherrarna äro så angelägna att få — — och kanske litet till. Det är en del papper och litet annat som ligger hemma i gamla sjökistan, i Sundsvall — bara jag kommer dit, så — — Ja, rogar det herrarna så kan jag ju berätta en historia om Billy Gordon — den är rätt underlig — terrriibelt

underlig--skall gärna tala om den — i kväll —

inte nu — får väl gå upp och lufta mej ett tag nu — adjö, adjö —.

Han reste sig och kryssade varligt ut genom den trånga passagen — lämnande efter sig häpen undran, omätlig nyfikenhet och de äfventyrligaste förmodanden och gissningar.

Det var först långt senare som alla de frågor hvilka då framställdes fingo något tillfredsställande svar — men då kvällen kom och lamporna blifvit tända, under det att stormens rytande utanför endast förhöjde trefnaden uppe i den klart upplysta rökhytten, satt gamle Max trygg och fryntlig som alltid ibland oss och berättade, då och då blossande på sin gamla bruna pipa, följande historia om vilda nejder

och underliga människoöden.

* * *

— Det var på öfverresan till Canada, som jag först lärde känna Billy Gordon, började han. Han kom ombord på »Ariosto» i Göteborg och var sedan med på »Numidian» från Liverpool till Halifax. Något närmare bekanta blefvo vi inte då, men jag lade märke till honom från början för hans utseendes skull. Det var en ovanligt ståtlig, grann pojke — sex fot och fyra tum så visst som en aln — hållning som en prins; han påminde mig märkvärdigt om min — — någon jag sett för längesedan — ja, som sagdt: det var det som först kom mig att observera honom. På öfverresan höll han sig mest för sig själf och som jag hade fullt med bekanta ombord var det bara af en ren tillfällighet vi kom att växla några ord. Men det var ju förstås tillräckligt för att vi skulle känna oss som gamla btkanta då vi vid pass ett år senare stötte på hvar-

— 203 -