Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

HVAR 8 DAG

honom en vana att färdas varliga, för att ej rent tillfälligtvis räka slå sönder, krossa trampa på och i allmänhet tillintetgöra hvad han kom i beröring med. Någon anmärkte en gång att det alltid var något hos gamle Max som påminde om en stor pansarfregatt som sakta lotsar sig fram i ett för trångt farvatten — liknelsen var icke oäfven.

Nu satt han emellertid där — väl till ankars på den röda stoppade schaggsoffan — väldig, bredaxlad. trygg, hufvudet högre än allt folket, i sin stora blå kavaj med ankarknapparne. Belåten stödde han båda händerna mot knäna, vände med ett barns leende det djärfva brunbarkade ansiktet med de starka dragen och de goda ögonen under de tjocka buskiga ögonbrynen mot vännerna, såg lig omkring och sände en blick, en liten nickning ett vänligt ord till hvar och en vid bordet.

— Tackar som bjuder, tackar — — toddy — härrrligt, splendid — konjak — jo, en konjak kunde nog göra godt i en gammal kropp — whisky —

— tack, tack, jojo men hvad det smakar för den svage i sådant väder — tack ingeniören, tack, heder och tack — — alltför goda allesamman, tack, gossar — splendid — superbt I--M-e-e-en —

— me-e--n--ursäkta, förlåt, beg pardon, men

— — tror ändå jag sitter öfver för den här gången — — bara för den här gången — — håller mig till min dricka — bäst för magen — tack i alla fall. Vänligheten är ändå gjord, sa' han som friade och fick korgen — ha, hal — tag inte illa upr» — — jaså Elin, min flicki, jo visst ringde jag, en flaska lagerdricka, du — — af den vanliga — —. Ja, tack i alla fall, men jag sitter allt Öfver för den här gången jag.

Det var i själfva verket en egenhet hos gamle Max. att han alltid »satt öfver» spritvarorna — »för den här gången». 1 sin stora anspråkslöshet och finkänslighet — lika stor som hans kroppshydda — kunde han ej förmå sig att såra någon med ett direkt afslag af ett vänligt erbjudande, än mindre ge sig sken af att vilja fördöma någon annan genom sin egen afhållsamhet. Han föredrog att alltid ånyo spela samma oskyldiga komedi, upprepa samma ständigt återkommande fiktion angående »den här gången». Och han gjorde det verkligen så väl och troskyldigt att mången lät lura sig däraf.

— Tack, tack — si så där ja — skönt — aaah! — han satte från sig det tömda glaset och strök belåten fradgan från den stora gråsprängda mustaschen. Nåå — — hvad ska vi nu hitta på att roga oss med — tala om sol, måne och stjärnor — ? — Men det var ju så sant här sitter jag och glömmer — färska nyheter här, må herrarne tro. — Han dök ned i bröstfickan och drog upp en tidningspacke, som han med triumferande min kastade på bordet. — Skulle tro det, jojo men. Pettersson var i land ett tag, fick lof proviantera litet — terribel tur, men klarade sig — hade det här med sig. Präktig pojke, Pettersson, hufvud på rätta stället — var så god!

Man slog ned på tidningarna som en flock uthungrade sparfvar på det utkastade komet. Ändtligen ett afbrott i enformigheten — ett samband med den länge saknade yttervärlden 1 En stund förgick, hvarunder man endast hörde papperens rasslande. Sedan, då första hungern hunnit stillas, blef man mera meddelsam, utbytte nyheter, växlade tankar och åsikter. Under dessa förhållanden blefvo till och med de smånotiser som den blaserade tidningsläsaren eljest föraktar, af spännande intresse.

--»En sensationell arfsprocess utgör f. n. allmänna samtalsämnet i Lon-

dons förnäma kretsar----man torde

kunna motse något liknande den pä sin tid så celebra Tichborne-affären»

— — naturligtvis I — naturligtvis I — — när var df>t väl annat! — är det inte rent förb. att en s. k civiliserad nation skall lefva under sådana förhållanden — skandal, fullkomlig skandal — — vänta ska herrarne få höra — — och ett sådant folk skall gå och passera för stormakt 1 — — hör fcara på — —

Det var gamle häradshöfdingen som fräste till i sitt hörn. Allt sedan den sorgligt minnesvärda dag då han förlorade det celebra målet mellan Svartholms bolag och Atkinson Brothers var han fullt utbildad anglofob ooh försummade intet tillfälle att bestiga sin favoritkäpphäst: Den i Engelska Rättsförhållanden Rådande Beklagliga Oredan — ett ämne, hvaröfver han till och med hållit föredrag vid ett juristmöte.

— Ja. hör bara på — snygga förhållanden — aldrig hör man sådana skandaler från andra länder — försvunna arftagare och arfpretendenter från antipoderna — alltid samma historier. — Beror alltihop på deras Oförsvarligt Hafsiga och Oefterrättliga Rättsförhållanden

— som jag säger, som jag sägeri — Här i landet förekommer Gud ske tack och lof — men vill herrarne bara höral —

Han harcklade sig ett tag och började läsa. Det var en lång tidningsnotis i den vedertagna »sensationella» stilen. Några lyssnade höfligt, andra fortforo lugnt med sin egen lektyr. För egen del lånade jag ett halft öra åt historien, medan jag förströdt tittade i min egen tidning.

— Hans nåd härtigen af Ardmore hade vid hög ålder samlats till sina fäder — den saken tycktes vara höjd öfver allt tvifvel. Att fyra af hans fem söner aflidit före honom utan att efterlämna manliga bröstarfvingar tycktes äfven vara någorlunda bevisadt. Angående den femte ställde sig frågan något mera inveckladt. Själf var han död — så mycket tycktes vara säkert; men han had" varit gift samt efterlämnat en son — välborne Ronald Duff — och det var denne unge herre, angående hvars bana åtskilliga pikanta detaljer förelågo, som tycktes vara närmaste upphofvet till den för tillfället rådande oredan. Hans antecedentia lämnade onekligen åtskilligt öfrigt att önska. Han hade varit officer vid gardet — spelat falskt, efter hvad elaka tungor påstodo, gjort oerhörda skulder, varit invecklad i minst två mer än vanligt skandalösa äktenskapsskillnadsprocesser, lefvat öfverdådigt på alla vis, sett sig nödsakad att taga afsked — — och försvunnit. Ingen hade på många år hört talas om honom. Nu, då farfadern var död, dök han — eller någon annan i hans skepnad — plötsligt upp igen med anspråk på arf och härtigtitel. Hans papper och öfriga identitetsbevis voro emellertid något oklara — och släkten tycktes icke vara vidare angelägen att kännas vid honom.

Historien intresserade mig icke synnerligen —

— jag hade läst så många liknande i engelska följe-tongsromaner att den verkade en smula utnött och luggsliten.

Så mycket mer tycktes den intressera gamle Max. Min blick råkade tillfälligtvis falla på honom då jag såg upp från tidningen. Han satt litet framåtlutad, med händerna fortfarande hvilande på de utspärrade knäna, lyssnande med en spänd och allvarlig uppmärksamhet, som verkligen föreföll mig en smula öfverraskande.

— Ursäkta — inföll ifrigt häradshöfdingen biträde, den unge notarien, då hans förman i detsamma slu-

— 202 —