Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

HVAR 8 DAG

bytesaffär — Billy visade sin. reservbössa — en fin, ny Winchester — en jaktknif, sitt guldur och en säck mjöl. Höfdingen skakade på hufvudet — han fordrade något annat, men hade svårt att göra sig begriplig med det ordförråd som stod honom till buds. Billy svor öfver hans envishet och obegriplighet och visade så småningom så godt som alla våra tillhörigheter, det ena efter det andra. Men det var ändå inte som det skulle vara.

— Så småningom gick det upp ett ljus för mig och det blef en smula reda i ställningar och förhållanden.

— Gudbevars, gubben var villig nog att gå m på affären och öfverlåta den begärda varan — det var en kvinna och hans dotter och det erbjudna priset var visst, i betraktande af rådande kurs och efterfrågan, hederligt nog. Men han hade sina fördomar. — Det är ju vanligt nog där uppe att jägare, prospektare och voyagörer vidta sådana där små anordningar, då tiden blir dem lång och de känna behof af litet kvinnligt sällskap i ensamheten.

— Man tar sig en squaw, lefver med henne i all frid och sämja så länge man har lust och skickar i största vänlighet hem henne då man hunnit ledsna på henne. Det är enkelt och praktiskt och besparar mycket besvär och olägenheter. — Jaja, jag säger bara som det är och yttrar mig inte om sakens moraliska sida. Allt beror ju på synpunkten och det sker ju en hel del här midt i civiliserade fina kristenheten som just inte — — men det kan ju vara detsamma. Kort sagdt: Billy Gordon var i sin goda rätt och den affär han ville afsluta en affär som alla andra. Men gubben ville göra sina egna villkor. — Flickan skulle han få — mer än gärna. Men då måste han behålla henne. Hon måste bli hans hustru, enligt stammens skick och bruk och på hvit mans ord och heder — det gick inte för mindre. Sådana äktenskap förekomma ju ofta nog och hållas lika väl i helgd som om de ingåtts inför både präst och borgmästare — det är en vanlig sak då man kommer in hos någon trapper eller voyagör däruppe att se en kopparbrun squaw och en stuga full med svarthåriga halfblods-ungar af alla åldrar — — — och sämre hustrur kan man nog få — arbetssamma och tystlåtna — och trogna som hundar. —

— Jag förklarade saken för Billy — — jag var litet mera van att umgås med skogsfolket än han och gubben och jag hade lättare för att förstå hvarandra. Ja, han hade nu inte tänkt sig saken så, precis, och var inte vidare lifvad föT den där anordningen. Men Chippewa-gubben var omedgörlig och höil styft på sina villkor.

— Wah-Wah, hvit mans hustru, upprepade han envist på sin konstiga engelska. Hvit man svära — svära — två finger på Himmelsbok — två finger. Hustru — hustru — hela lif. Hvit man svära. Två finger — två —.

— Därvid blef det. Han hade tydligen bevistat någon rättegångsförhandling och därifrån medfört en dimmig föreställning om edens vikt och bibelns mystiskt bindande förmåga.

— Billy betänkte sig några ögonblick; så reste han sig och gick in i tältet. Strax därpå kom han tillbaka med en bok i handen. Ja, någon bibel var det nu precist inte — en sådan tror jag, noga räknadt, inte förekom bland hans lösören — det var en fransk roman, en tjock lunta af den här Alexander Dumas, vill jag påminna mig — bunden i rödt med en hop förgyllning — terribelt prydlig hade den varit i sin krafts dagar; nu var det si och så

— det var inte utan att den läckte litet i fogarne. — Men jag såg att det blänkte till i Chippewahöfdin-

gens små svarta ögon då han fick syn på den. Nu var han nöjd.

— Bill gaf mig en blick och ryckte litet på axlarna.

— Nå — jag skall svära då, sade han högdraget. Svära som det brukas hemma i m i 11 land — förstår ni det, gamle tjurskalle —?

— Indianen nickade kort. Han förstod så mycket som att den andre gått in på hans fordringar och höll fram boken, som Bill räckte honom.

— Två finger — — två finger — upprepade

han.

— Billy Gordon lade högtidligt två finger på boken och läste upp de två första verserna af R u 1 e B r i -t a n n i a . Det lät sannerligen riktigt uppbyggligt, fast det egentligen var raka motsatsen. Han lade till »Wah-Wah» vid slutet af hvar rad — så här: »Då först Britannia på den Högstes

bud — Wah-Wah! — Ur azurvågor höjde sig mot skyn —

Wah-Wah! och jag hade svårt att hålla mig för skratt, fastän jag inom mig skämdes som en hund.

— Ja, mycket underligt har jag sett och varit med om i min dar, vet herrarna — men knappast något underligare än det där. — Himlen stod gul öfver den svarta skogen i väster; sjön låg spegelblänk med alla sina holmar — röken steg rätt upp från campelden — rundt om den sutto de kopparbruna svartmuskiga indianerna hopkrupna som stora underliga fåglar i sina röda filtar — och midt ibland dem stod den långe, fine, granne engelske gentlemannen med sina långa mustascher och slokhatten på sned och svor falskt på Alexander Dumas — för falskt svor han i alla fall inför Gud och människor, hvad han än själf kallade det — —. Du store Walter Scott 1 — — Jag blygdes att vara med om sådant gyckel — men hvad skulle jag göra! Det fick ha sin gång. Billy Gordon var karl att svara för sina egna gärningar och ta vara på sin egen heder — —.

— Chippewahöfdingen sade några ord på sitt eget språk åt kvinnfolken, som genast reste sig och skingrade sig tyst som rök inåt skogen. Så gick han några steg nedåt stranden, lyfte händerna till munnen och utstötte ett långt, genomträngande rop, som gaf eko från stränder och holmar. Han upprepade det ett par gånger — och det dröjde inte länge, så sköt en björkbarkskanot tyst och kvickt fram bakom udden och som en pil in i vår bukt.

— Det satt en flicka i den och jag får säga att jag häpnade då hon steg i land. Se, hvad man nu vill säga om indianskorna i allmänhet — de ha sina sidor, men vackra äro de inte. De få arbeta för hårdt från barndomen för det mesta och bli grofva och kutryggiga af att bära tunga bördor. Och breda och bruna och plattnästa i synen, med det stripiga svarta tagelhåret hängande och slängande omkring sig — — då de bli gamla, äro de rent anskrämliga — häxan i Endor var ett intet mot dem. Men det finns undantag. Ibland träffar man på en riktig skönhet — ögon och tänder — — det är något rent trollskt öfver dem; det sprakar och lyser. — Jag hade sett ett par stycken af den sorten förut — m n maken till det jag nu såg hade jag aldrig sett och får väl aldrig se. — Det var något àf det grannaste — —. Som hon stod där på stranden, varm och rödbrun i skinnet som en furustam i solnedgången, smärt och smäcker och mjuk i lifvet i sin hvita bomullsdräkt med tofsar och broderier och fransar af brokigt ullgarn, bröstet fullt af mångfär-gade pärlband, med det tjocka kolsvarta håret och de svarta sammetsögonen med ögonhår, långa som

- 206 -