Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

HVAR 8 DAG

sà — — så var det som drottningen af Saba och Salomo i all sin härlighet — eller ett blommande ungträd i skogen en sommarmorgon — —. Ja, en vacker kvinna, det är och blir ett Guds under, för hvilket vare tack, lof och pris evinnerligen — det är visst och sant.

— Något underligt sorgmodigt är det alltid hos de där indianskorna, äfven då de äro unga och vackra; d t är som om deras ögon alltid tiggde att slippa stryk — man ser den blicken hos hundar, och det är något i den som rakt kommer en att skämmas öfver att vara människa. — Ja, jag vet inte om herrarne förstår mig, men för min del så tänker jag ofta att människan på det hela taget ändå är det grymmaste och lumpnaste af alla djur på jorden

- intet annat djur missbrukar så sin makt öfver de svagare, s å mycket är då säkert. Det var något sådant hos den här flickan också — det där skygga och ödmjuka som bara tackar för att inte bli sparkad — och då hon nu stod där framför fadern — ensam kvinna bland oss alla stora starka karlar

— och med nedslagna ögon och utan att ändra en min hörde på hur han på sitt sträfva, tjocka språk förklarade att han sålt henne — som man säljer en hund — eller en ko — åt en af oss, så —. Ja, man får ta seden dit man kommer, förstås, och kvinnor både säljas och köpas midt ibland oss alla dagar, här också, Gud nåde oss så visst — men i alla fall gjorde det ett otäckt intryck på mig

— det gjorde det.

— Ceremonienia voro för resten snart undanstökade. Gamle höfdingen vinkade åt Billy Gordon, som stått litet afsides; indianerna slöto krets om dem — gubben lade flickans hand i Billys och höll något slags tal på sin egen rotvälska samt gjorde därpå med knifven ett raskt snitt öfver båda händernas baksida, som genast drog blod — då det blandade sig och droppade ned i sanden, märkte jag att flickan hastigt oeh förstulet såg upp på Bill under sina långa ögonhår och de växlade en blick som — ja, den blicken sade en hel del; det gick plötsligt upp ett ljus för mig — jag tyckte mig förstå både ett och annat och blef liksom litet lättare om hjärtat. Det var nog inte första gången de träffades, den aftonen, tänkte jag inom mig själf,

— och därmed fick ju affären också ett annat utseende på det hela taget.

— Emellertid voro de nu enligt stammens plägsed hederligt och väl förenade som äkta makar och allting klart. De öfriga indianskorna hade under tiden återkommit från skogen, lastade med björkbark, kvistar och allehanda grönt — och medan Billy och jag rökte en freds- och bröllopspipa vid elden med karlarne, tillredde kvinnorna och Wah-Wah vår kvälls-vard at fisk oeh kött, lastade mjölsäcken och annat som gått i byteshandeln i kanoterna och uppförde med rent otrolig hastighet och skicklighet ett stycke från vårt tält en prydlig liten wigwam, klädd med skinande hvit näfver och prydd med löf och kvistar och långa blommande rankor. — Så gåfvo de sig af, hela följet. — —

— En timme senare, eller så vid pass, det var kanske inte fullt så mycket — drog jag undan tältduken för öppningen och tittade ut. Dagen hade varit något väl rikhaltig, så att säga — jag hade för mycket i hufvudet och var litet ovan vid sådant däruppe i enformigheten, där den ena stunden eljest var den andra lik för det mesta — — kunde inte sofva och hade vridit och vändt mig tillräckligt länge i bädden. Tyckte att en smula luft och rörelse skulle göra mig godt och funderade på att ta kanoten och fara ut och fiska ett slag. — —

— Natten var stilla och lugn och rent förundransvärdt vacker — en försommarnatt bortåt midsommartid, årets krona och högtid. Litet kylig och frisk som det ju alltid är däruppe under Nordstjärnans tecken; men doftande af björklöf och barr och kåda och allsköns skogens härlighet så man rakt kunde bli yr i hufvudet. Fullmånen stod rund och klar öfver de svarta skogarne i sydväst — det var ljust som dagen och hvarenda en af de hundratals små holmarne i sjön låg och flöt på sin egen spegelbild, så att ingen visste hvad som var sken eller verklighet. — Skogen var fullt vaken, förstås, kunde väl inte annat vara en sådan natt — det var älskog och bröllop där också och luften full af underliga ljud och rop och locktoner, af halfhögt jubel och kväfdt skratt och likt kvidan och jämmer där emellan — alldeles som i lifvet. — Och uppe på den branta klippan ett stycke bortom lägerplatsen, där man hade en himla-härlig utsikt öfver äjön — vi brukade röka våra pipor där ibland om kvällen — satt Billy Gordon på ett mossbevuxet utsprång och höll indianflickan hårdt i famn. — Hon hälflåg, hän-slängd öfver hans ena knä, tillbakaböjd öfver hans arm som en vidja, med ansiktet uppåtvändt och armarne om hans hals; — han hade prässat sina läppar mot hennes, bådas ögon voro slutna och de vaggade litet med kropparne som blomstänglar i vinden. — Månskenet föll klart på dem båda, på hennes hvita dräkt och smärta, mjuka, unga kropp och på hans bara hufvud med det tjocka rödblonda håret, på de breda axlarne. — Herre Gud, ja — ungdom och kärlek — naturen har väl intet vackrare egentligen, fast människor göra sitt bästa att föriuska och fördärfva vår Herres verk I — jag glömde rakt bort att jag kanske egentligen inte bort stå och titta på dem som jag gjorde. — Ja, jag har ju också haft min tid, fast den var kort — — det var inte utan att ögonen blef litet våta och det rörde sig underligt inom mig vid tanken på hvad som varit och aldrig kommer åter. — Ja, som sagdt — jag borde väl inte ha stått där och spionerat på dem. — M-e-enl — de skulle knappast märkt mig om jag fyrat af revolvern öfver deras hufvuden just i den stunden — så det gjorde på det hela taget detsamma.

— Så slog han armarne ännu hårdare om henne

— hon var så mjuk och späd och han så stor och stark att hon riktigt vek sig och liksom smälte i hans famn — tog upp henne som ett barn, reste sig och sprang utför klippan och in i näfvertältet med henne — — det var bara ett par, tre steg för honom — — sedan såg jag dem inte mer. —

— Ja — det var Billy Gordons bröllopskväll

— Efter den natten blef det andra tider i lägret

— glädje och trefnad. — Flickan var ett rent solsken, — tystlåten, förstås, gjorde inte mycket väsen af sig på något vis, men liflig och glad som en fågel ändå, smidig och lätt och rörlig som en ekorre

— otroligt arbetsam och läraktig. Hon hjälpte till med allt, tog sin dryga del af allt arbete och mera därtill — hvad trötthet var tycktes hon inte veta och aldrig en tanke på sig själf, så vidt man kunde märka — jagade och fiskade gjorde hon som en hel karl, högg ved, bar vatten, lagade vår mat och skaffade nya, fina furukvistar till våra bäddar —

— visste inte hur väl hon ville oss och bara lefde från tidiga morgonen till sena kvällen för att göra oss glädje. Förälskad i Bill — så det nästan gjorde ondt att se; hon rakt hängde vid hans ögon och kunde sitta och stirra på honom i timtal under det att hennes egna blef så stora och svarta och strå-

— 207 —