Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

LILLA MOR.

För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.

Ett rödt och tungt moln hängde fram emot aftonen öfver Petersburg, grårödt som amorf fosfor. Det likade sig att bli snöfall igen. Detta eviga snöfall som i många månader legat som en rök öfver staden, kritat taken, svept bomull öfver Nevan och lagt ett nytt hvitt schabrak på Peter den stores häst.

Stämningen var tung och tryckande i den blågrå dagern, hvarigenom ljusen snart skulle börja skimra. Det var folktomt på gatorna och ändå var det en smittande oro i luften, det var som om det sorlat ut från husen af upprörda röster, det låg någonting af att-hinna-fram-i-tid-för-att-hejda-en-olycka i kuskarnes susande färd. Som skuggor in mot mörkret, jagade af onda samveten. Prospectet var blott en hvit väg mellan hvita väggar.

Kring vinterpalatset voro vakterna förstärkta och uniformerade och civile kommo och gingo i bråd ström som oroade myror. Än en ryttare, än ett åkdon. Det gick folk och dref däromkring, gom inte tycktes ha någonting att göra, men det var herrar från polisen. Man kunde ju inte så noga veta hvad folk kunde komma att hitta på i denna villervalla, då man trängde sig närmare omkring Karen, det heliga hvita Rysslands »lille far», än förut skulle ha varit tillåtet. Det trängdes folk om kvällarne med fanor framför Vinterpalatset och bad enträget att få se honom och tala till honom. För det mesta var det folk ur de djupa lagren som stego fram ur tågen och framförde folkskarans önskan. Och de höga officerarne på balkongen måste efterkomma bönen och gå in till zaren och säga honom hvad man åstundade. Och så gick zaren bort till det vanliga fönstret, som låg så högt öfver golfvet, att man där ute blott kunde se hans hufvud och det öfversta af hans axlar. Och därifrån vinkade han åt dem där nere med handen eller nickade åt dem med sitt hufvud och då kände hänförelsen och jublet inga gränser.

Evgenij Zaretski kom en bakgata gående från det trånga kyffe högt uppe på en vind där han bodde tillsammans med en studiekamrat och vän Peter Petroff, liksom han bördig från en liten afsides liggande provinsstad i Polen, men af en ödets nyck slungad hit upp till den ryska hufvudstaden för att läsa anatomi. Han var lång och smärt, snarare svart än cendré, hade stora blå drömmarögon, men sådana som kunna bli brännande svarta under sinnesrörelsen. För öfrigt var han klädd till hälften som stadsbo, till hälften i en bondes grofva kläder och under den toppiga skinnmössan gick ett bredt ärr snedt öfver hans panna, ett rödt ärr som efter ett sabelhugg.

Han vek in på Ingeniörsgatan och hejdades plötsligt af en släde som i vild fart susade fram så att snön yrde. En pälsklädd herre låg lättjefullt tillbakalutad mot den svarta björnhuden på ryggstödet. Då han var midt för Zaretski slängde han sin cigarr så vårdslöst ifrån sig att den träffade honom på bröstet, kvarlämnande några gnistor, som hotade att bränna hål på hans röck. Zaretski knöt näfven efter den bortilande släden och hans blick blef svart.

»Förbannade dryga pack», mumlade han. Och därmed var han inne igen på den ständigt återkommande pinande tankegång, som låg öfver honom som en mara. Hatet mot den klass, som han genom sin börd borde tillhöra, men som han var utesluten ifrån genom sin fattigdom. Öfverklassproletärens känsla af förnedring och den utkastades trots i medvetandet om andlig öfverlägsenhet. Minnet af orättvisor, begångna under de s. k. studentupprorens dagar af

råa kosackhopar mot universitetens ungdom. Och denna obändiga frihetskärlek, som växt sig än starkare för hvarje gång han måst taga afsked af ännu en kamrat, som under eskort sändes upp till de sibiriska förvisningsorterna, därför att de i sitt mänskliga kraf på individuell frihet tänkt för stort, för att det ej skulle innebära en fara för zaren. Zaren som dag och natt vaktades af Petersburgs påpassligaste polis i Vinterpalatset. Det var som om den nimbus af storhet och oåtkomlighet, som hvilade öfver alla rättrogna ryssars själfhärskare, därigenom i betänklig grad uttunnats för honom. Och så satt det som arf i blodet, det där, som Ryssland en gång gjort mot hans hemland, mot Polen, då hans förfäder stupade med svärd i hand eller piskades ihjäl af barbarernas knutpiskor. Det ärr han bar på sin panna var ett märke, inbitet för lifvet af en kosacksabel. Skulle han då inte hata! Skulle han då inte vara tillfreds då faran hotade Ryssland! Det hade kommit bud om att det gick illa mot de gule där borta i östern. Skulle han inte då . . .

Jo, nu ska man snart få se, att vi komma till att duga, tänkte han. Vi komma att bli eftersökta, hvad det lider. Den sämste blir god nog, då det blir fråga om att ställa upp folk för att värna Rysslands intressen och zarens, de som äro oss vedervärdiga därför att det är de som sända oss till Sibirien och döda våra viljor och kväfva vår kultur. Då är det blod, vi ha i våra ådror, godt nog och man anser nästan, att vi böra offra det med gladt mod och med stolthet. För Gud och zaren, jojo, för Gud och zaren!

Men om vi nu för en gångs skull vägrade! Om vi för en gångs skull ville visa dem, att vår kultur vuxit så pass högt, att vi inte längre låta tankar piskas ur våra hjärnor, att vår individuella frihet inte låter sig kujonera af kosacksablar! Om vi just nu ryckte upp oss och offrade vårt blod för vår frihet i stället för det allt nedtyngande barbarvälde, som i brutalitet och i hänsynslöshet för människor och människoöden saknade sin like. Och i och med detsamma såg han Anna Nicolajewnas ögon, studentskans, som de klippte håret af och tvingade i väg med en rusig fångknekt. Han skar tänder, och en vild ed banade sig väg öfver hans läppar.

Inkommen på en bredare gata nåddes hans öra af en slags sång och, upptagen som han var af sina egna tankar, såg han endast som genom en dimma ett svart tåg af människor, företrädda af en trefär-gad fana, komma sig till mötes. Han drog sig längst in på trottoaren, där han blef stående och väntade.

Då tåget kom närmare, urskiljde han också uniformer i dess spets.

Ingeniörselevernas uniformer och så en lång rad arbetsklädda människor, utskum från Petersburgs eländigaste hålor, stackare, håliga af svält och blåa af frost och brännvin, knappast en enda anständig människa, och alla sjungande, som de ha för sed i Ryssland.

Innan han hann tänka sig om, var han indragen i tåget, en arm smög sig under hans och han började maskinmässigt sjunga som de andra, men utan att veta hvad det var som han sjöng. Likt i en dimma drog han framåt, efter kommo de andra.. . Ett tungt trampande af fötter... af tusendens tunga fötter .. . Som gingo och gingo .. . Oemotståndligt...

Hvart ? .. .

Han visste inte riktigt. Men kunde de väl nu gå till något annat och större än till att kräfva ut frihet och människorätt. »Till Vinterpalatset», ropade hopen. Ja, till Vinterpalatset, där den höge herrn satt bakom sina tjocka väggar, vaktad af sina krea-

(Forts. å sid. 366.