Ord och Bild: 1895

I IO

HELENA NYBLOM.

het, som rörde Sonnes deltagande och ömma hjärta.

Han dröjde helst vid de sårades och döendes gestalter, vid episoder, som hänvisade på den enskildes lidanden under kriget, och han lät ofta sina naturstämningar deltaga i och vara som ett eko af situationen.

Den bleka morgonhimlen öfver för-postlinien, medan de sofvande soldaterna ännu hvila stilla, är som en paus före det förfärliga arbete, som förestår vid soluppgången.

Natthimlen öfver vakteldarne, skymningen och morgonrodnaden, alla himlens skiftningar, utgöra öfverallt på Sonnes krigstaflor en del af hela innehållet. Han komponerade poetiskt, icke blott för att lefvande och karakteristiskt återge en händelse, men hufvudsakligen för att skildra sin egen stämning vid denna händelse, den måtte föregå i krigs- eller fredstider.

Han hade ett starkt kännande hjärta för all mänsklig sorg och nöd, och när han icke målade krigsbilder, målade han helst ämnen, som anslogo någon djup sträng i de mänskliga känslorna. Det var en historia om en soldat, som kommer hem från kriget och ser sin fästmö komma som brud ut ur kyrkan med en annan, eller det var sjuka och döende, som vaka en sommarnatt vid S:t Helenas källa, i hopp om att morgonrodnaden skall bringa dem hälsan tillbaka, eller andra ämnen, hvari en andlig eller lekamlig nöd ber . om barmhärtighet och deltagande.

I de många teckningar och dekora-tionstaflor, som Sonne gjort för privata familjer, återkomma ständigt samma ämnen. Och är det icke direkt sorgen eller lidandet han skildrar, så är det längtan. En ensam, drömmande figur i ett drömmande landskap är ett af hans älsklingsmotiv, och han väljer gärna de

dämpade belysningarna, skymningen strax efter solnedgången, sommarnatten med stjärnor eller den allra tidigaste morgonen som bakgrund för sina poetiska syner.

Det förvånar en, när man ser målarnes arbeten från 30—40-talet, huru mycket mera våra moderna målare nu kunna.

Sonne kunde lika litet som Marstrand teckna fullt säkert. Han målade mycket på fri hand, och hans figurer hade alldeles icke det spelande lif, den stora rikedom i rörelsernas nyansering, den öfverlägsna lek med förkortningar eller den i ögonen fallande karakteristik, som nu utmärker de bästa målarne, t. ex. en Carl Larsson eller en Zorn hos oss.

Egentligen likna alla hans figurer hvarandra. De äro alla långa och smala med smala ansikten, långa, smala ögon, små munnar med nedtryckta mungipor och regelbundna, något kyliga anletsdrag. Så se de alla ut, soldater, bondflickor, unga och gamla, och icke äro de roliga. Något förläget och tafatt i deras figurer och sätt att röra sig är också gemensamt för dem alla.

Och dock är det något hos dessa människor, som rör oss, liksom hos landskapen, hvari de lefva, fastän dessa landskap icke heller äro luft- och ljusmålningar i den moderna meningen. Saken är den, att fastän de medel, med hvilka Sonnes konst är frambragt, äro mycket ofullkomliga, äro de använda af en poetisk människa. Sonne hade en djup och innerlig uppfattning af mänskliga känslor, i synnerhet af de smärtsamma och vemodiga, och hans personlighet var så sann och ärlig, att den afspeglar sig i hans konst och meddelar sig åt åskådaren.

Liksom alla hans samtida, framställde Sonne icke blott en naturstämning eller ett särskildt uttryck hos en människa (fastän sådana ämnen också voro honom