Ord och Bild: 1895

I 28 WERNER SÖDERHJELM.

Kauppis Heikki. Teckning för »Ord och bild» af Eero Järnefelt.

Vija ('Fia'), skildrar en allmogekvinnas lif, från det hon är två år till hennes död i den första barnsängen. Det är en enkel och trohjärtad berättelse, som visserligen ofta strandar på den vanliga klippan, longörer-nas, men dock flyter framåt igen, styrd af en genomgående handling och idé och med en trogen framställning af folkets tänkesätt och seder såsom lämplig ballast. Kauppis-Heikkis senaste bok Kirottua työtä, 'Fördömdt arbete', har egenskapen af en objektiv, ytterst noggrann fotografi, verkar väl genom frånvaron af tendens och fördjupar sig som psykologisk teckning mer än något annat af hans arbeten. Malila-husbonden, har lärt sitt husfolk skrifva för att därigenom öka gårdens anseende men ger på samma gång drängen Aapeli — en herrskapsdräng, som har eget brunlackeradt skåp med sig — medel i hand att underhålla en korrespondens med gårdens stolthet och prydnad, den enda dottern, som hittills ängsligt öfvervakats och t. o. m. haft sin egen kammare för att ej fördärfvas af pigornas prat. När det brottsliga förhållandet mellan båda uppdagas, utslungar

fadern rasande förbannelser öfver sträfvandet efter kunskaper, som blott göra människorna slugare i bedrägeriets konst, ocli mot dottern, som gjort hans eget arbete till en förbannelse. Den ena förbannelsen för med sig flera, och husbonden dör, ruinerad af en oduglig måg, utan att ha sökt orsaken till sina lidanden i annat än det »fördömda arbetet». Äfven denna berättelse rullar något ovigt fram öfver episodernas knaggligheter, utan att väja för någon stötesten, men den står högt genom teckningen af husbondens person och genom flera utomordentligt stämningsfulla naturskildringar.

Bland många ännu onämda folkskriftställare vill jag blott framhålla en, pseudonymen Kyösti, hvars bok Kruu-nun metsissä, 'I kronans skogar', äfven på sitt sätt skildrar kulturens vandring öfver ödebygderna. Befolkningen i norra Finland har tidigare haft sitt bästa förvärf genom de vidsträckta skogarna, genom jakt, tjärbränning, stockhuggning och flotning i dem, tills ett strängt reglementeradt forst-väsende gjort slut härpå. I ersättning har den bjudits att bosätta sig som nybyggare i kronans skogar, men, vana vid att ha friare händer, hafva bönderna icke kunnat förlika sig med den ängsliga vård, som ägnas minsta buske i dessa hundramila skogar, och deras försök att bygga kronotorp ha därigenom försvårats. Denna kamp mellan ett småaktigt system — representeradt af odugliga och hjärtlösa tjänstemän -—• och det resurslösa folket, har Kyösti skildrat med en indignerad kraft och med en ovanlig helhet i sin komposition. Afslutningen, där torparfamiljen släpar sina saker till Amerikaångaren, medan herrarne festa vid Uleå-borgsbanans invigning, är af stark och slående effekt.

En afart af dessa allmogeförfattare skulle jag vara böjd att kalla en grupp yngre män — studenter, landsortspublicister o. dyl. — hvilka, påtagligen impulserade af dem, frambragt några folklifsskildringar, hvar från sin ort. Deras talang är ofta mycket rudimentär, och de sakna allmogemännens »Füh-lung» med folkets förhållanden, hvarför deras alster mestadels blifva kyliga referat af hvad de själfva sett eller tvungit fram ur en mager fantasi. Ett undantag gör Teuvo Pakkala, hvars bok Oulua souta-massa, 'På rodd utför Uleå älf, har till