Sida 19
Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
TACK SKALL DU HA!
19
»Föd din käring själf du!»
»Ja, inte tänker jag föda din.»
»Har jag bedt dej, kanske?»
»Det hörs så likt.»
»Ja, men nu är du evinnerligen olyck-lig, gosse lilla!»
Anders slog ihop näfvarne, så att det sade skvatt.
Hå, hå, hå, förmanade Lasse. Inte skulle de slåss för så usla skrällen. Nej, det skulle de då inte, och så togo de sig en sextumsspik på den saken.
På det sättet uppgjordes småningom affären i sakta mak och blef klappad och klar vid kvällningen. Då var också literbuteljen klappad och klar och litet af en annan literbutelj. Gubbarne voro hvarken klappade eller klara, hvad det beträffade.
De båda gubbarne fingo en härlig jul. Hvarje morgon kom Lars hem till Anders, och ena rockfickan hängde då alltid tungt och vackert. En rår egentligen inte för, att en tycker att en flasktyngd ficka är en vacker syn; det ligger likasom i enses själ, så att säga, att tycka så — om jag så får uttrycka mej.
Hvar morgon låg Anders som en brudgum och fick kaffe på säng. Bruden gick och slängde i dörrarne, luggade ungarne för rakt ingenting att tala om, och såg ut så att man kunnat stämma blod med henne. Kölden var ihärdig det året. Termometern visade 40 grader ett par dagar, till dess att kvicksilfret med ens ramlade ned i kulan och tjurade där en vecka eller mer. Alla tyckte det var kallt, men ingen visste hur kallt det var.
Det angick egentligen icke Lars Persson, att det var kallt den vintern. Han hade godt om ved och — hade aldrig någon vinter varit så ärlig i vedväg sedan han kommit i den kalla stuga han hade. Saken var den, att Anders Ols-
sons drängar körde hem kastved till honom — tänk kastved, gratis! Inför detta lyckliga faktum tyckte Lasses käring, att hon kunde blunda för sin gubbes kuttingar och det där. Hvad brydde hon sig egentligen om att han betedde sig som om han den ena dagen haft en cirkus i hufvudet och den andra dagen en ångkarusell! Käringen var egentligen icke så svår, bara det fanns att äta och dricka och lägga i spisen med i backstugan — och såsom denna märkvärdiga vinter hade det aldrig funnits förr i det huset af lifvets tarf.
Denna ljuflighet hade räckt länge, om inte det blifvit det där storkalaset i timmerkojan en dag i februari.
Anders Olsson afverkade af sitt sålda skogsskifte, och hans gode vän Lasse var med honom, utom drängarne förstås. Det blef icke så allra värst mycket hugget och framforsladt som fast mera ätet och drucket. En väldigt snygg och vacker ankarekagge hade Lasse kört från bygden en kväll, så att ingen skulle se det. Strax utom åkerhagen mötte honom Anders, och så körde de tillsammans och styrde tillsammans och hade ett oherrans trefligt lass, tyckte de. Kaggen räckte länge och väl, men vardt tom en vacker dag.
Källa: Project Runeberg ·
