Ord och Bild: 1895

I 28

WERNER SÖDERHJELM.

Santcri Ingman. Teckning för »Ord och bild» af Louis Sparre.

sådan knappast någon annan af konstnovellisterna hade förfogat öfver, och tillika med en verkligt artistisk måtta i framställningen. Denna måtta har Reijonen för öfrigt icke alltid kunnat hålla. Några af hans karrikatyrer ur folklifvet skulle vara mycket lyckade, om färgläggningen vore mindre intensiv. Dock finnas undantag, såsom t. ex. en alldeles öfverdådigt väl gjord historia om en kapplöpning, där mot en allvarsam bakgrund -— den moraliska depravation, som denna »kulturprodukt» för med sig — äro ställda några mycket karakteristiska typer, hästskojare och andra, samt några väl träffade situationer.

Behagligt berättar Santer i Ingman i sin samling Iltaptihteeksi, 'För kvällsskymningen', små novelletter med stoff ur folklifvet, småstadslifvet, skolungdomens och studentens värld. Han är en ytterst rörlig stilist, icke utan en släng af jargon, godmodigt humoristisk och oförargligt skämtsam, vekare och sensiblare än de andra, men han har icke Ahos konstnärliga helhet eller Reijonens djup.

Hans specialitet är »backfisch » psykologi. Jag påminner mig ett par skisser, i hvilka han mästerligt sonderat den. En skolflicka är vådligt förälskad i en man, han råkar emellertid att vara hemligt förlofvad med hennes äldre väninna, åt hvil-

ken hon förtrott sin hjärtesorg, och när eklateringen sker, rasar hon öfver det ig-nobla bedrägeri, som de båda öfvat mot henne, författar ett storartadt bref till den trolöse, men lugnar sig, innan hon lägger det i postlådan. I den andra skissen för han oss till ett inackorderingsställe, öfver hvilket en ytterst dyster stämning för den dagen hvilar. Studenterna smyga sig småningom ut, men flickorna bli kvar och ge sina tårar fritt lopp, och man får reda på, hurusom all denna gränslösa jämmer har sin grund i att Elsa gifvit korgen åt landt-mätaren. . . och flickorna filosofera med sorgtungt allvar öfver hur det är djupt tragiskt här i världen — att det var honom hon inte kunde älska, när hon ändå kunde älska huru mycket som heist — och så vidare. Dessa bagateller äro mycket lustigt berättade. Men med »den svanslösa kalfven» har Ingman i alla fall gjort största lycka. I en småstad existerar ett tryckeri, men ingenting att trycka. Aktionärerna hitta då på att låta författa en abcbok och beställa bilderna från Tyskland. Men när klichéerna komma, finnes där en, på hvilken diverse djur uppträda och bland dem en glad kalf, galopperande i full sträck med svansen i vädret. Denna attityd framkallar sedlig indignation, och man är betänkt på att aflägsna hela den förargelseväckande kroppsdelen. Öfverläggningarna härom låta författaren slösa med rolig satir öfver de i alla möjliga nyanser framställda anständighetsvännerna. — Ett lyckligt fält har Ingman för sin talang funnit i de trefliga skildringarna »Från reservkasernen a af våra otympliga finska bondgossars militära vanskligheter. Med sin senaste bok Juho Vesainen, 'En bondehöfding', har han brutit väg inom den finska litteraturen för den historiska romanen — ty tidigare har ej Topelii exempel manat till efter följd. Berättelsen rör sig om gränsstridigheterna mellan finnar och ryssar uppe i höga norden, tiden är 1500-talet, ämnet är fängslande ehuru något ytligt behandladt, men författaren har på ett öfverraskande sätt visat sig mäktig af konstnärlig sammanhållning och historisk framställning.

Fru Minna Canth har egentligen sin plats inom den dramatiska litteraturen, men utvecklar också inom den berättande en stor och uppburen produktivitet. Måhända känner läsaren hennes egendomliga utveck-