Ord och Bild: 1895

svenskt familjelif i slutet af 1700-talet.

451

Dessa fröjder i förening med hans fromma, undergifna religiositet, hans ljufva hemlif och hans naturs egen sunda läkekraft höllo honom ända till århundradets slut nästan molnlöst glad. P.å sin höjd undslapp det honom, när för-tretligheterna blefvo för stora, som ersättning för en ed ett harmset: »doch bei allen Rabbinen und bey Jonas sein Cacalorum», eljes hade han som devis det muntra: »När döden kommer och ropar: es ist aus, so ist es aus, aber en attendant liebe Kinder ...» Först 1800-talet fördystrade genom familjeolyckor hans lefnadsmod —- dock innan vi nå dit, måste vi kasta en blick på hans döttrars öden.

I början gestaltade sig de båda nya hemmens krönika enbart lyckligt. Fru Gustafva Lindahl fick visserligen inga barn, men hon fann sig dock väl till rätta i den stilla krets i Norrköping, dit hennes man fört henne, och utan brytningar, stilla, som blomman utvecklas ur knoppen, växte det jollrande barnet till en förtjusande kvinna, som ännu alltjämt hade flickaktigt lätt till skratt och lätt till tårar men därtill den mognade kvinnlighetens djup af öm innerlighet och verksam godhet. I hennes bref ser man en skymt af borgerligt småstadslif med lugna dagar, utfyllda af läsning och stilla hemgöromål. Man ser henne gå mellan den gamle svärfadern, en grånad gubbe af gamla stammen »med eget rundt hår, simpla kläder och torftigt bord», och sin man, som däremot verkar som en epikureisk goddagspilt, och för båda är hon solskenet med sin klara blick och sitt ljusa, vemodiga leende, som Berndes så ofullkomligt kunnat återgifva i sin lilla etsning öfver henne. Men hon lefver också för sig själf. Mer än syskonen är hon sin fars dotter, och hon har ett eget litet biblioteksrum, en vindskammare, som är hennes solitude, och

där hon drömmer öfver Yong eller Ossian, när hon ej sitter vid sitt piano och låter allt det öfverflöd af innerlighet, som fanns inom henne, strömma ut i Glucks vackra aria »Fa?-väl, behåll i ständigt minne din ömhet för Iphigénie». »Musik», skrifver hon, »musik huru förtjusar den hela min själ, jag glömmer allt i hela lifvet, ja hela min varelse, då jag hörer den».

Alla de många lärde och vittre män, som passerade genom staden och fägnade sig åt mannens böcker och gravyrer, råkade i förtjusning öfver en värdinna, så vitter och dock så helt anspråkslös gratie. Kullberg och Sjöberg voro hennes korrespondenter — Leopold, som mycket umgicks i huset och kallades »cousin», hennes beundrare. Men ingen af alla dessa vitterlekare drog den unga frun från mannen, vid hvilken hon fäste sig allt djupare. Då de äro skilda åt, äro hans bref lugna och tempererade — han skickar hem matsedlar — hennes hafva alltjämt smekmånadens