Sida 365
Brügge. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
brücge.
341
nad, när han sagt sitt lifs djupaste ord? Jag vet ej. Jag ser blott, att hon är borta från allt och alla, och den själf-berusade tankspriddhet, med hvilken hon betraktar verlden, tjusar min själ. O, Memlings madonna, gif också mig något af din himmelska förströddhet!
Mitt sista intryck från Brügge är rätt egendomligt. Det var en lördagsmiddag, då jag gick och tog afsked af katedralen. Ett skrik och ett häftigt buller hördes plötsligen, och kyrkovaktmästarn, som med sin nyckelknippa öppnade kapellen, sprang ifrån mig för att återkomma först en tio minuter senare. Det var en arbetare, sysselsatt med att laga något på orgelläktaren, som fallit ner i kyrkan, men utan att slå sig, utan att skada sig, trots afståndet och stengolfvet, på. hvilket han föll. »Vi gåfvo honom litet hvitt vin, och nu har han redan kvistat hem»,
berättar den lille svarte gubben, och hans brinnande ögon se forskande på mig, medan han talar. Så går han, och det blir dubbelt tyst därinne i pelarskogen, i hvilken jag vandrar, medan middagens högtidliga, mäktiga klarhet strömmar in öfver skepp och hvalf. Och bedjande munnar småle svagt på mörka altartaflor och blek skulptur öfver längtande och knäppta händer. Jag hör Brügges klockor ringa sakta djupt inom mig, och mot min vilja ser jag för 111ig en votivtafla, upphängd till Marias ära af en långväga resenär, som i Herrans hus blef upplyst af ett under. Och jag ilar raskt ner till järnvägen, rädd för mig själf, och ännu långt ifrån den tysta staden, medan tåget går öfver Belgiens folkrika bygder, hör jag de stilla klockornas klang. Och jag drömmer om den hemlighetsfulla staden, där man reser i kapp sig själf, den stilla stationen, där all dagtingans fara dväljes men ock all undergifvenhetens lycka.
Kanalparti i Brügge.
Källa: Project Runeberg ·
